Iskall

Åh vad bra det här är! Tack högre makter att vi får höra sånt här skit!

När minnet är som en gammal vän som ringer på din dörr

Det låg en gammal iPod shuffle i sängen. Jag väntade mig att den fortfarande skulle vara trasig och omöjlig att använda. Men brist på annat satte jag igång den. Inga varningslampor blinkade. Förvånad letade jag efter ett par hörlurar för att höra om den lyckades spela musik också. Det gjorde den.

Det är som att hitta ett gammalt fotografi man har glömt bort, gamla brev man trodde hade slängt, ett gammalt vhs-band man hade glömt bort där massor med barndomsminnen bor. I mitt fall slutade den här iPod shufflen att fungera precis när jag var kär. Kär i en viss J.

Jag lyssnar för brinnande livet. En rädsla över att shufflen kommer gå sönder igen. Som en dröm man aldrig vill vakna ur, ett minne man aldrig vill glömma och försöker fåfängt skriva ner. Det är band jag har glömt bort namnen på, det är Rosie Thomas, Placebo och Kent.

Bilder, det är minnesbilder som framkallas. När vi fikade på fåfängan. Höstpromenader. Glädjen. Spänningen. Hur vi varsamt bemötte varandra, hur vi var nervösa inför varandra, att göra fel. Bilden av hur jag satt i Fatbursparken och skrev upp Placebo-låttitlar som hon skulle kolla upp. Min första stora tonårskärlek. Det slutade som det slutade. Men jag kommer aldrig glömma henne. Älskade J.

Vi kommer att gå mycket. Tystna en del.

Den här dagen kommer jag alltid minnas och sörja.

Du är också misstänkt

Jag har inte så mycket att tillägga om FRA-lagen. Det har redan sagts av många bloggare.

Det värsta är att i och med den lagen så betraktas alla som misstänkta då myndigheter och regering inte behöver en domstols godkännande att läsa din mail, sms, chatt, telefonsamtal eller vad du nu gör i din kommunikationskabel.

Jag har skickat ett mail till en riksdagsledamot som tidigare har varit “redaktör”.

Jag har skickat en insändare till DN, vi får se om de tar med den.

Du kan läsa mer om FRA-lagen här.

Min insändare dyker upp här om den inte publiceras.

Kristian Anttilas releasespelning

Det är väl mest det. Musik och grävande i landets trädgård. Lite läsande och musik också. Lycka är när jag inser att jag precis lyckats med att gräva en grop för en rosor. Det är en märklig känsla. Att vara lycklig för små saker som egentligen inte spelar någon roll i längden.

Idag tittade jag och Simon på Kristian Anttilas releasespelning för hans nya skiva. Åh. Texterna och musiken. Det är så vackert. Hoppas att han vet det. Jag tackade honom för musiken och i synnerhet Ord mot ord, sten mot sten. Även en favorit hos honom. När orden tar slut hittar jag dem i musiken.

Sen åkte jag och Simon hem till honom. Jag spelade gitarr och sjöng. Han diggade som han brukar göra. Jag var nervös. Han tyckte det var bra. Sen pratade vi musik. Sen repade vi på låten. Sen blev den ganska klar. Sen ringde han mig på min mobil, han hade gjort basgången. Låten blir nog fin. Jag vill dela den med er. Hoppas att jag får göra det snart.

När Yvonne återförenades.

Yonne-spelningen igår. Jag var där. Simon var där. Fredrik Strage var där. Alla var där. Den gamla uppsättningen utan trummis-Anders. Henric de la Cour med kryckor. Med kryckor!? tänkte vi. Så kom de, ungefär en timme försenade. Gitarrmattor, Henric röjde utan kryckor, Fredrik filmade med en videokamera. Det var stort. Det var fantastiskt. Efter den tredje låten skulle de precis ta över världen. Baskaggepedalen satte stopp för det. De var tvungna att gå av från scen. “Det är en fucking nightmare det här” sa Henric, “Jag är så jävla dålig på mellansnack, jag är ju inte Hellström” säger han till publikens jubel. Han pekade på hörnet där han bröt benet och var jävligt irriterad. De gick av. De gick på. Tog över världen. Och så gick ljuset. Men de fortsatte ändå i mörkret. De gav järnet. De gjorde verkligen det. En kille klev upp på scen med armarna i luften. När Henric upptäckte honom knuffade han honom och pekade irriterat ner på publikhavet. Allt som kunde hända hade hänt, trodde vi. Only dancing avslutade. Jag stannade upp samtidigt som allting annat fortsatte runtomkring mig. Han menar ju det. Han menar ju allt. Gitarrerna exploderade. Publiken exploderade. Det var helt fantastiskt. Det var verkligen det.

God morgon. Kent, ibland finns det inget finare.
Jag bloggar mer sen.

Bloggomdöme

Alexander
Du är lite av ett geni när du har hjärtesorg.
Fantastiska texter på sina ställen.
Du är bäst några sidor bak i bloggen.
Det här är så fint. En text om någon annans hjärtesorg.

http://detvaintejagdetvasossarna.blogg.se/

Jag blev så glad (är fortfarande glad). Tänkte sen på om jag inte skriver tilltalande texter när jag är lycklig. Det har jag ju också varit. Och jo, jag tror faktiskt att jag kan det. Vad säger ni?

Djurgården

alexander | Dagbok | Fredag, Maj 18th, 2007

Idag skulle jag ha pluggat.

Istället  startade jag dagen med att sitta på en parkbänk riktigt nära någon, det tog längre tid än planerat.

Det är så jag vill ha det, varje dag.

*

Overklighet är när en flicka ligger mot mitt bröst

alexander | Dagbok | Torsdag, Juni 7th, 2007

Ibland när vi håller om varandra, kanske på en kulle i Skinnarviksparken så drabbas jag av overklighet. En flicka lägger plötsligt en hand på mitt ben, klappar mig på huvudet och pussar min kind. De orangea natriumljusen spills ut över fotbollsplanen och det vi ser skulle kunna vara ett fotografi. Vi lägger oss i gräset på kullen och det enda vi hör är några fåglar som kvittrar och några människor som går genom parken, skyndar till något ärende, för att få någonting gjort. Men vi behöver inte få någonting gjort, vi håller bara om varandra i den kyliga sommarkvällen och om myggorna inte fanns så skulle overklighetens påtaglighet vara ännu mer närvarande.

Det är morgon och det är varmt, vi sitter på en strand i skuggan. Hon bjuder mig på frukost. Vi lägger oss ner i gräset, hon lyssnar på en låt i mina hörlurar, jag kryper närmare och håller om henne. Undrar ibland vad hon tänker när hennes hand utbytts mot fingertoppar mot mitt ben, hon försvinner för en stund, kanske känner hon likadant, en undran om det verkligen händer. Jag lägger mig på rygg, hon lägger sig mot mitt bröst, jag rör vid hennes rygg och hon sjunker in i mig. Overkligheten kommer igen men det är ändå jag som ligger där och det är ju hon som ligger under mina armar, och det är hennes huvud som ligger mot mig.

Pausmusik

Hej, jag andas fortfarande. Ut och in. Det går bra. Ett två tre.

Tur är väl det. Död skulle jag vara annars.

Stora saker på gång.

Men det får ni inte veta än. HA! (Fast jag har inte kunnat hålla mig för de som betyder så mycket för mig, puss på er).

Under tiden - pausmusik. På med indiebyxorna.

They all want favours but then you creep along, you date her
And when you moved she saw the door

Mitt soundtrack. Passar bra som tatuering på mig.

Ramla eller gå inte sönder nu. Gör inte det.
Det kommer alltid finnas något gott ur allt ont.

Kärlek,
er A.

Vi är inte en generation som tror på religion, vi är en generation som går på knä för en relation.

Foto av: Mararie.

Det finns flera sätt
till avslut.

Prickskjutning
så att det gör mest ont.
Att ringa.
Eller att inte ringa.

Det är

LIVSFARLIGT ATT LUTA SIG UT

i livshastigheten.

Ena foten i graven
andra på gaspedalen.

Gud är vår chaufför.

Vår väg planar aldrig ut.

Det gör ont att snubbla
ramla falla ut
ur en krocktestad bubbla.

LIVSFARLIGT ATT LUTA SIG UT

Jag försöker att styra rätt
med en millimeterprecision
i livshastigheten

Försöker ge
och få.

Ett hav av
sprudlande
känslor.

Det jag blir
upprymd
av.

Vi är en generation
som inte tror på religion
vi är en generation
som går på knä
för en relation.

Den här gången
har jag inte sagt
hur det ska vara.

Sedan när
har det gjort ont
att försöka vara
ärlig och rak
mot varandra?

LIVSFARLIGT ATT LUTA SIG UT

Så oväntat. Varje gång.

När nyfikenheten
når fram.

Nyfikna på en konsert.
Fika på 50-talet.

Varm choklad och drömmar i en tom
lägenhet.

Kvällspromenad på
en oupptäckt plats.

Och jag var plötsligt
beredd på att stanna
eller gå hur långt som
helst.

Vad som helst.

Bara hon var kvar.

Så jag lutade mig ut i
det svartnande ingenting
för att se vart det tog mig

Rakt ut
i tunnelbanemörkret

men det
är

LIVSFARLIGT
ATT
LUTA
SIG
UT

och pussa henne på
kinden.

Att jag aldrig
lär mig.

Att jag aldrig
lär mig
att

Besvikelsen
är den tommaste
känslan.

Att jag aldrig
kan behålla kontrollen
i livshastigheten.

LIVSFARLIGT ATT LUTA SIG UT

Jag tänker på Ronnie Sandahl
som skriver krönikor
om när det går åt helvete.

Jag tänker på Fredrik Virtanen
som är olyckligt kär
i ingen speciell.

Jag tänker på Marcus Birro
som är stämd i en lägre
tonart.

De som står i offentligheten,
de som kan och ibland
river upp allt.

Och det är okej.

Det är mindre okej
att vara privat
och ge allt.

Hon kanske läser
det här.

Det går att stänga kranen
men aldrig tömma badkaret.

Ibland hoppas jag
att hon ringer.

Jag måste andas ut.

Jag stannar här
för en stund.

Det är ju livsfarligt
att luta sig ut.

På 80-talet gjordes en skiva som låter som år tvåtusenåttas indiescen

Se bara på omslaget!

(The Feelies - Loveless love)

Jag tyckte de hade ett bra namn men att musiken var kass

Idag har jag ändrat mig.

(I love you but I’ve choosen darkness - Your worst is the best)

Barré är ett helvete och vackert

Jag har punken i mitt blod, Thåström i mitt huvud. Jag försöker få en hes skrovlig punkröst. Det går. Det går sådär. Jag har skrivit en låt. Den är jävligt bra. Låter bra i mitt huvud. Den är punk. Tränar ackord för att det ska låta likadant. Barré är ett helvete och vackert. Vill starta band. Stå på scenen. Räcka ut mikrofonen till publiken. Slå knytnäven mot vänstra bröstet. Ge någonting. Ge allt.

Ett till band jag måste se innan jag dör (Meese).

Och om nu folk av någon anledning läser det här tycker jag att det är konstigt att de drar slutsatser som får konsekvenser. Min blogg är som en trädgård där folk som vill komma är inbjudna, det betyder inte att det är okej att pissa i min trädgård eller behandla värden hur som helst. Okej?

I used to worry about the future, but then I throw my caution to the wind

Scch! Jag pluggar. Kommer sen.

<3

Hittat från xkcd.

Jag skulle vilja skriva och sjunga ord som hörs ända upp i trädtopparna, ord som tar sig över berg, ord som hamnar i dina händer, rakt in hjärtat. Jag skulle vilja skriva sånger och böcker som människor väntar på. Jag vet att jag kan. Men jag vet inte när.

Pinback - Fortress

Tillbaka till 90-talet

Förutom att plugga har jag idag rest tillbaka till 90-talet och lyssnat på musik när allt var på blodigt allvar. Artister som blödde över sina gitarrer för att göra musik och berätta hur trasig hjärtat och nerknarkat hjärnan var. Man var väl odödligt dödlig då.

Tänk er i synnerhet 1997 (låten ovan kom 1992). Detta var för 11 år sedan. Då lyssnade jag väl i princip på Hanson, Backstreet Boys, E-type, Paradisio och Aqua. Så undertiden jag Mmmbopade och sjöng med andra piggelinpop-låtar blomstrade den svenska indiescenen med Jumper, Kent och This perfect day. Utomlands hade vi Radiohead, Blur, Oasis, Verve och säkert många fler.  1997 hade jag alltså ingen koll. 2008 har jag väl inte heller det, eftersom min musiksmak troligen befinner sig cirka tio år bakåt.