Author: Alex

Jag har börjat tänka på alla städer vi inte kommer besöka. Alla gatlyktor vi inte kommer luta oss mot för att sedan kyssa varandra. Jag har börjat tänka på alla receptionister vi inte kommer småprata med och hur jag kanske säger något som för er, speciellt du, älskade A att skratta. Jag har börjat tänka på alla hotellsängar vi inte kommer slänga oss i. Och alla gånger jag inte kommer få krypa närmare dig och hålla om dig. Jag har börjat tänka på alla gator vi inte kommer promenera på. Allt som får oss stanna upp och älska det vi ser och älska varandra mer. Jag tänker på alla de gånger du inte kommer ta min hand. Jag tänker på alla de flygresor du inte kommer luta ditt huvud mot min axel. Och alla de gånger vi inte ser varandra i ögonen. Och ler och bara ler.

Jag tänker på alla de gånger vi inte kommer vakna upp tillsammans. Jag tänker på alla de hem vi inte kommer möblera. Och alla de hem vi inte kommer lämna och hitta. Alla de gånger vi inte kommer bråka och sen hålla om varandra och säga att allt kommer bli bra igen. Jag tänker på alla de gånger du inte säger någonting. Inte någonting alls. Jag tänker att det är såhär vi inte kommer bli någonting. Ingenting alls. För varandra.

När tystnaden blir till så går jag sönder

Den här gången exploderar mitt hjärta.

Jag vill ha dig. Och jag har varit som du. Jag vet hur det slutar  Vi känner allting men det blir aldrig vi. Jag vet hur det slutar.

Du drömde en gång om att jag var utomlands. I en dröm tar jag dig till alla platser du vill se, i en dröm så tar jag din hand. Jag är kär i dig. Jag vet hur det slutar. Jag vet att det slutar. Att tystnaden alltid tar vid.

Klarspråk

Hur mycket kärlek släcker ensamhet? Kan hjärtslag bedöva tomhet? I klarspråk har jag gjort henne ensam. Och kärleken slutade slå mot stränderna.

Ensam på havet. Nu slår min kärlek mot stränderna. Och känner; hjärtan slår tillbaka. Ensam av att bli älskad. Ensam när jag älskar.

Park that car, drop that phone, sleep on the floor, dream about me

Det var otänkbart att han skulle sätta sig i ett rum med okända män. Ja, han har varit kär, han trodde att han hade lärt sig något. Han var pojken med drömmarna, han var pojken med de poetiska filmscenerna. I hans huvud. I hans huvud finns alltid du. Han trodde att du aldrig såg.

Vi samlar alltid våra tankar till försvar. Vi samlar oss för att gå ut genom alla dörrar som öppnades för oss. Under hela våra liv försöker vi öppna de dörrar vi vill gå igenom. Ett helt liv och vi befinner oss alltid innanför dörrar vi aldrig uppmärksammar. En dag stod han där. Du vet mycket väl att han stod där. Du öppnade aldrig. Du trodde att han aldrig såg.

Så han sitter där i ett rum med okända män. Ja, de har alla varit kära, de trodde alla att de hade lärt sig något. De var en gång pojkarna med drömmarna, pojkarna med de romantiska filmscenerna. I deras huvuden. I deras huvuden finns kärleken kvar.

De har alla samlat tankarna till försvar. De har alla samlats för att gå ut genom alla dörrar som öppnats. Under hela deras liv försöker de öppna alla dörrar de hoppats på att gå igenom. Ett helt liv och de befinner sig alltid innanför en dörr de aldrig insåg de släpptes igenom.

Har du tänkt på hur det är att vara 17? Har du tänkt på att det inte är så stor skillnad på att vara 27? Vi är alla Kurt Cobain, vi är alla Amy Winehouse, vi är alla Jimi Hendrix. Vi har alla förseglade drömmar. Vi har alla brutna löften. Vi är alla kärleken som aldrig kom.

Du visste mycket väl att han stod där. Men du öppnade aldrig. Så vi sitter i våra rum. Vi sitter i våra flygplan. Vi sitter i våra tåg. Vi vaknar upp i nya städer. Vi stannar där. För du trodde, trodde att han aldrig såg.

Hur rytmen bär ut all tvekan.

Ibland vill jag inte äga orden. De som rinner längs väggarna och under täcket. De är bättre som gåvor: Som tavlor på en vägg. Att ge dem från en scen, tillsammans med en ljudvägg. Tillsammans med gåshud och närvaro. Vi behöver någonting nytt sa han. Och missmodet speglade sig i svetten. Vi behöver ett namn sa jag. Jag ska komma på ett sa han. När vi har ett namn. Då försvinner vi bort. Släpper tonårsstenarna. Skriver texter som platsar i böcker. Med citroner på omslagen. Vi blir skratten i eftertexterna. Vi blir leenden bakom kulisserna. Stjärnor som aldrig lyser. Men aldrig riktigt slocknar.

Så jag är ledig nu. En kväll med ingenting. TV-röster som sköljdes förbi. Det är okej. Vi borde tappa fotfästet. Av all den fart. Ramla från jorden. Glömmer vi aldrig gravitationen? I femton dagar har jag inte känt. Jag känner inget fortfarande. Har haft en sticka i foten. Upptäckte den idag. Måste ta bort den. Men inte idag. Så jag är ledig. Jag kunde ha räddat världen. Betalat räkningarna. Skrivit en bok. Tagit emot en gäst men blivit bortvald. Älskat. Ni vet. Ni vet så väl. Men det är mycket att välja på. Ändå. Jag valde ingenting. Måste också testa det. Men jag tänkte läsa böcker. Se på skräckfilm. Gå på promenad. Gråta. Skrika. Skratta. Börja känna igen.

Jag ska skriva ett brev. Och jag har aldrig varit så nervös. I en timme har jag tittat på glitterpennor, kuvert och brevpapper. Jag har styrketränat min handstil. Det kommer nog inte bli nobelpris. Men den kommer nog att bli fin. Bara om jag inte visar att jag äger orden.

Men tänk dig allt detta. Ögonblicksjakten och ansiktslös hudkontakt. Ställ detta mot lövhögarna, korttidsminnet och sorlet från trafiken och skratten. Hur rytmen bär ut all tvekan.

Idag har jag lyssnat på Oceaner och längtat. Det kanske kommer vara en återkommande vana. Kommer kanske bli en dålig vana. Vad vet jag? Inte mycket. Men denna indiansommardag är en sådan dag jag längtar och saknar. Väck mig, släck mig. Har du en gång släppt in mig är det där jag blir kvar.

Men ni vet den där tio minuter långa avslutningen där man sköljs av tonerna av hans musik och jag försöker höra vad han sjunger men det slutar med att jag nynnar med. Tror att det är något väldigt vackert han sjunger. Fast det är säkert något helt enkelt och banalt.

Vad är det för andra himlar som du hittat?
Vem är det som tror sig kunna fylla min plats?
Så säg mig sover du inatt?
Luften är full av allt som aldrig sagts

Tänk att jag inte har lyssnat ordentligt på texten förrän nu. Ett filter eller skydd gör så att orden skyddar mot giftpilarna riktade mot hjärtat. Idag är skyddet borta, idag har orden träffat mig som giftpilar mot mitt hjärta. Det gör inte ont. Men det är smärtsamt vackert.

Vad är det som gjort dig så ointaglig?
Vem är du som från mig förklarat dig fri? 
Jag såg framtiden i stjärnorna inatt
Små korn av ljus i oceaner av svart

Uppdrag & plikter

“Du fick mig just att rodna pojke”

“Har pojken fyllt år?”

Pojke. Pojken. Det är ett språk jag känner igen. Men det är helt nytt. Men ändå inte. Jag tycker om det. Jag är 22 år, snart vuxen och ska utföra uppdrag & plikter. 22 år och jag känner mig fortfarande som en liten pojke som gör som jag ska göra för att åtminstone ge sken av att jag har koll, att jag tillhör den vuxna kretsen. Ibland tycker jag att jag är där utan att låtsas. Ibland blir jag vilsen, för ibland vet jag inte hur jag ska göra. Så jag försöker, kör på känsla. Man gör ju sitt bästa hela tiden. Eller hur? Jag vet inte hur det annars skulle vara. Så jag behöver höra att jag är en liten pojke. För jag är ju det. Egentligen. Pojken i jeans, vuxenskjorta och kavaj.

“Men pojke, har du inte varit kär förut? Är vi flickor inte tillräckligt söta?”

Säger hon. Och jag tänker på dig. Du säger ju så. Pojke.

Jag kan inte säga så mycket nu. Men jag kan säga att jag väntar nervöst på slutresultatet med spänning. Det kommer säkert bli bra. Helt otroligt bra.

Det här kommer bli sjukt bra

Inte bara för att Lasse Lindh gör soundtracket utan för att den här filmen känns som att det kommer bli en indiefilm i samma stil som Garden State eller Me and you and everyone we know, fast på svenska. Sen har jag ju varit förtjust i Hanna Alström. Hon kanske blir den nya svenska indieskådisen, Tuva Novotnys efterträdare och Natalie Portmans motsvarighet. Vem vet?

Men om nu Shahriyar Latifzadeh som är manusförfattare och regissör klantar till det så kan han ingen ta ifrån honom teasern. Men okej, ingen teaser/trailer har ännu slagit Garden States trailer. Den nu insomnade filmtidningen Ingmar hade ett helt uppslag om ruta för ruta om varför Garden States trailer var så himla grym, man skulle nog inte kunna göra något liknande i det här fallet. Hur som haver. Jag väntar med spänning. Efter vampyrer (Låt den rätte komma in) kommer kärleken…

Idag eller kanske imorgon är det en annan dag.

Jag har kysst dig. Men aldrig kysst dig. Älskling var är du nu? Jag har kämpat men aldrig kämpat. Hjärtat vad är du nu? Jag gör vad som helst för att känna som du.

Här kommer solen

I situationen en så patetisk gest som ett brev

Det tog mindre än ett dygn att verkligen komma fram om flickan betyder något. Klart hon gör. Simon skickade en demo till den låt jag skrev för en månad sedan. Jag skrev den när allt var total eufori. När jag hörde låten med de ord jag verkligen menade då och fortfarande gör insåg jag hur viktig hon är. “Om det aldrig går över går jag sönder om jag aldrig får: Känna orden i hennes andetag igen.”

 För Simon och jag kommer starta ett band. Vi har sagt det länge nu. Om det fortsätter att vara såhär så kommer det bli en skiva om henne. Minst en diktsamling. Kanske en roman.

Jag lyssnade på Hagnesta Hill imorse. Herregud. Det känns som att den handlar om det som var vi. “Jag är rädd att man glömmer glömmer allt. Som vi glömde att vi älskade varandra”. Och “Det är bara minnen för livet du tar allting för givet”.

Så jag vill skriva ett brev. Inte förändra något. Bara berätta. Men jag har nog blivit en svår och jobbig grej. Fast jag vet egentligen inte hur hon ser mig i sina ögon. Men det spelar nog ingen roll. Jag vet inte varför jag skulle spela någon roll mer. För egentligen vill jag ju det. Men det är ju bara jag. Så jag kommer nog stå i ett hörn och undra. Vad var det som gick fel.

Allt är ett missförstånd. Jag gjorde henne arg. Men det står om det i självhjälpsböckerna. Att förnekelsen kommer först. Sen förvirringen. Sen ilskan. Sen förlåter man.

Så jag vill skriva ett brev till henne. I situationen en så patetisk gest som ett brev. Försöka få henne förstå att om jag pekar mot mitt hjärta så är hon där. Men det är en metafor. Lika mycket en metafor som att ge sina drömmar. För man kan dela med sig av dem, man kan viska dem, man kan drömma dem. Så jag har metaforiskt gett henne mina drömmar och bokstavligt skrivit dem, talat om dem för henne. Och hon tog metaforiskt dem och stoppade undan dem.

Istället för en metafor, vill jag vara verklig utanför hennes dörr. Men det är bara okej att göra så i en film. Men jag drömde det inatt. Att jag stod utanför hennes dörr och väntade. Skulle hon komma mig nära då?

Och jag är metaforiskt trasig. Jag tror att jag aldrig kommer få känna orden i hennes andetag igen.

Simon och jag kommer starta ett band. Jag kommer skriva extraverser till “Tänk om det aldrig går över”. Den låten är till henne. Den låten är om henne. Extraverserna kommer innehålla tvivlet.

Och hon kommer finnas kvar, i böckerna och dikterna jag skriver. De kommer vara om henne. För en lång tid.

Det vi hade är precis så som det skulle vara. Menjagvetinteomhonnågonsintycktedet. Hon sa ju det. Men hon sa också att hon ville vara med mig. Fan fan fan.

Så jag vill skriva ett brev. Skriva att om vi ska skiljas åt, så hoppas jag att vi skiljs åt som vänner. Gräver ner stridsyxorna och sluter fred. Men jag vet ju inte om hon vill ha något med mina ord att göra igen. Fan fan fan. Förlåt.

Att försöka vara bra, ändå.

De senaste dygnen har jag känt mig väderlös. Jag har inte gjort det jag ska och jag har gått upplevt hela känsloregistrets spektrum. Imorse var jag arg. Sen gick det över. Det var tur. Jag kommer att försöka hålla berg och dalvanan för mig själv. Men jag är fortfarande tom. Den ihållande känslan av besvikelsen försvinner inte.

Jag känner mig konsumerad, använd. Människor som betyder något försvinner/agerar under den tid det gör som mest ont att göra det. När jag ställer om och släpper in en människa, då skadar de mig inifrån.

Så. Jag var för snabb att försöka avgöra vad hela situationen betyder för mig. Svaret är den, jag vet inte. Ena timmen betyder det allt. Andra timmen, ingenting. Jag skiter i att tänka på det nu. Jag kommer kanske på det imorgon, om en vecka, om ett år, om flera år. Saken är den, att allt som händer påverkar mig, såklart. Vilka följder det får kan man bara veta sen. Jag tror att det kommer bli något gott ur allt det ont jag känner. Men det tar alltid sin tid. Så nu gör jag så gott jag kan, att försöka vara ganska bra. Men det går inte så bra.

Under ett riktigt svagt tillfälle samtidigt som jag är långt inne i någon tanke stoppar en kille mig vid perrongen på Slussens tunnelbanestation.
”Ingen tror mig”, säger han. ”Jag ska till Västerås men jag har blivit bestulen på min plånbok, jag behöver 240 kr för att åka till dit och jag lovar att betala tillbaka pengarna till dig när jag kommer hem.”
Jag gav honom 100 kr och min mailadress. Jag får ännu mer tro på mänskligheten om han mailar och betalar tillbaka.

Jag borde ha fotograferat honom, tänkte jag först Sen ångrade jag mig. Jag kände mig dålig och lurad. Som ett stolpskott.

Sen fick jag meningar jag behövde vartenda ord av. ”Om du hade varit han, och han hade lånat dig hundra spänn, då hade du kunnat konstatera att det finns bra människor. Alltså: Det finns bra folk. Du är en av dem.”