1. Vilken typ av dryck skulle du rekommendera för kvällen?
2. Vilken maträtt?
3. Vilken aktivitet?
4. Vad ska du själv hitta på i helgen?
1. Päroncider. Alltid.
2. Acapulco, nyupptäckt pizza. Tipsad av Pokka.
3. Fredagsmys framför TVn för att se “Världens Humorkväll”.
4. Konfimera mig, och se en biofilm, “The Day After Tomorrow”.
Urklipp från en artikel av UNT:
Måndagens första lektion hade precis börjat när bråket bröt ut, strax före halv nio på måndagsmorgonen. Enligt uppgifter från elever på skolan ska den nu knivskurna flickan och några andra elever ha tagit pojkens keps ifrån honom och kastat den mellan sig. Det gjorde pojken rasande och han attackerade flickan med en kniv.
[…]
Flera av de elever på skolan som UNT talat med uppger att pojken ofta blev retad av några klasskamrater.
[…]
— Vi har inte fått några som helst signaler om att det skulle ha pågått någon mobbning mot honom, säger emellertid Ulla Fahrman, rektor på S:t Olofs skola.
Tro inte att mobbning inte existerar i skolans korridorer. Ingen är tillräckligt stark för att klara av mobbning, det kan slå slint för vem som helst. Att angripa en klasskompis med kniv är ett rop på hjälp.
Ska det krävas våld för att få den respekt man förtjänar?
Distans, är möjligen ett klichéartat ord men det finns nog inget bättre i det här sammanhanget.
Jag har varit i Rom sen i tisdags och kom hem idag. Det var inte som förväntat. Jag trodde att den skulle vara en stad bland alla andra och dessutom vacker, på grund av dess historia.
Jodå, det är en vacker stad men Rom kan med ett par ord få en utmärkt beskrivning: Organiserad kaos. Det fanns turister och mordiska mopedister och bilförare överallt. Den enkla förklaringen är att det var högsäsong. Hjärtattacken låg väldigt nära till hands flera gånger per dag på grund av påfrestningarna.
Så här efteråt så insåg att det är inte fel på staden utan fel på hur jag valde att hantera situationerna, när man är i Italien så borde man vara lika lättsinnig som italienarna, att inte börja analysera bit för bit och sekund för sekund. Om det finns något som borde analyseras så ska det göras direkt, förslagsvis att veva ned rutan eller ställa sig upp och börja diskutera. Italienarna är otroligt sociala och inte alls återhållsamma. Italien har varmt väder. Vi i detta avlånga land har inte den jordiska värmen året runt men vi förtjänar ändå den mänskliga värmen. Vi borde ha italienarna som förebilder, inte som förare utan som människor. De har tålamod att förklara vägen till en speciell gata, tålamod att berätta om en bra restaurang, tålamod att berätta om vilken skinka som är bra för olika ändamål. De till och med ber den som de pratar med i telefon att vänta i en minut för att kunna hjälpa oss stackars turister.
Jag kommer att aldrig mer ha fördomen om att personer som helt omotiverat pratar med mig i till exempel tunnelbanan är sjuka i huvudet (en grov generalisering).
Jag hotade staden (hur man nu gör det) med att aldrig komma igen. Men idag, klockan sex på morgonen så ångrade jag mig.
Klockan sex på morgonen så gick jag förbi Spanska trappan (se bild) som var helt tomt. Det var magiskt, det var som om Rom hade erövrats av mig. Jag lät bli att fota för den där upplevelsen vill jag bara hålla för mig själv.
Jag kommer att vandra runt på Roms gator och se på de trevliga italienarna när det är lågsäsong, när Rom är ensam och på riktigt.
Det är lite lättare att leva nu, jag har avklarat det jättestora och hemska matteprovet som jag inte vet resultatet på än. Det är över, det är förbi.
I onsdags träffade jag Tuva Novotny när hon föreläste om ett konstverk som hon hade valt från utställningen. Mina nerver höll på att ätas upp bara för att jag var så nervös och min mun var som tapetklister, jag höll säkert på att dö men det var otroligt kul att se den person som man bara läser om i tidningarna och som man bara ser som en rollfigur, påhittad, på film. Nu fick man träffa personen bakom orden, rösten och rollfigurer.
De följande dagar så tänkte jag bara på själva mötet, kunde inte alls koncentrera mig på att förbereda mig inför provet. Fem plus fem är t t t ti… Tuva. Hjärncellerna grovanalyserade mötet, om hur jag betedde mig, om hur hon kanske uppfattade mig. Dessutom så förbannsde mitt samvete och intelligens samtidigt mig för att jag inte sa att det var tack vare filmen “Den Osynlige” som berörde mig så mycket att jag senare beslutade att starta en fansida tillägnad henne. “Limbo” var det enda som slapp ur mig.
I morgon så kommer jag att se Italiens solnedgång, i Rom. Den mansdominerande och romantiska staden som har en lång historia och legender bakom sig. Det ser ut att det kommer att bli kallt i Stockholm, eller man tänker alltid så när man reser bort, man hoppas på ett sämre väder hemma och ett bättre dit man ska.
Rom verkar skitfarlig i guideboken som jag har, jag kanske får inspiration innan jag blir brutalt rånad och nedslagen, vem vet? Den som lever får se. Marcus Birro avråder bestämt att resa bort och hoppas på inspiration i hans bok Diktskola vilket jag kanske återkommer till någon annan gång.
Arrivederci
Jag har träffat Tuva idag! Det är helt osannolikt fantastiskt kul att jag fick göra det.
Du faller ner i en grop och ropar efter hjälp
En läkare går förbi.
– Herr Läkare! Kan du hjälpa mig upp från gropen?
Läkaren skriver ett recept, skrynklar ihop den och slänger ner det till dig.
En präst går förbi.
– Heliga präst! Kan du hjälpa mig upp från gropen?
Prästen skriver en bön på en lapp, viker ihop den och slänger ner den till dig.
En vän går förbi.
– Alex! Det är jag! Kan du hjälpa upp mig ur gropen?
Kompisen hoppar ner i gropen och du säger:
– Är du inte klok? Nu är vi båda i samma grop och kan inte ta oss upp ur den!
Vännen säger: – Var inte orolig, jag har också varit här och hittar vägen ut.
Visst är det lätt att skjuta upp något viktigt som man skulle säga.
Jag älskar dig.
Det säger man inte varje dag. Även om jag skulle vilja göra det så vill jag inte göra personen ifråga skräckslagen. Jag har flera chanser att säga det.
Tänk om man inte har det?
Naivt eller inte, men jag vill faktiskt berätta för någon om hur fantastisk och underbar hon är. Brev funkar inte. Det framkallar bara drömmar och tankar som kan få vem som helst desorienterad.
En annan gång.
Så skjuter man upp det, kanske till imorgon, nästa vecka. Då har man alltså suttit inne med en hemlighet som har skrikit för att komma ut. En pappa berättade att man aldrig ska ta för givet att morgondagen kommer, att man överhuvudtaget kanske aldrig mer kommer träffa sin käresta igen.
Pappans fru och hans enda dotter omkom i en bilolycka.
Jag älskar dig.
Tre ord som är fantastiska, äkta, pinsamma och likaså skrämmande. Jag skulle vilja leva som om morgondagen aldrig skulle komma. Att verkligen säga hur mycket jag tycker om vissa personer. Att resa, upptäcka och att leva. Känna hur gräset smeker mina fötter, känna hur blommorna doftar.
Att få känna värme från hennes kropp. Att kunna älska och få älska.
Innan det är försent.
Jag har sett “Arbetarklassens sista hjältar” av Peter Birro idag. I rollerna kan man se Mikael Persbrandt och Börje Ahlstedt.
De har gjort en stark skådespelarinsats och jag rekommenderar den varmt att se den på Dramaten, om ni nu kan få tag på några biljetter.
Mikael Persbrandt är faktiskt mycket bättre i pjäsen än i Beck filmerna.
Fredagsfyraredaktionen hade tydligen lite problem med ämnesval denna dag. Om jag ska vara ärlig, så märks det.
I dag höll det på att inte bli en fredagsfyra på grund av trytande inspiration, men tillslut kom redaktionen fram till temat konst bland annat, appropå att Picassos “Pojke med pipa” slagit rekord i världens dyraste målning. Prislappen hamnade på 800 miljoner.
1. Kan ett konstverk vara värt 800 miljoner kronor? (ja det kan det ju tydligen, men men…)
2. Varför kommer det upp i den summan tror du?
3. Vilket är den dyraste konsten du själv inhandlat?
4. Vad skulle du göra om du sålt en tavla för 800 mille?
1. Det är ju oerhört mycket. Den nya ägaren ville antagligen vara säker på att lägga vantarna på tavlan.
2. För att den kriminellt rika människan ville få tag på skiten.
3. Pröjsade säkert tvåhundra kronor. Ett svartvitt fotografi, hur läcker som helst.
4. Må väldigt dåligt. Jag menar, till och med Bill Gates har ångest och kommer att skänka stora delar av sin förmögenhet. Det kanske är ett PR trick. Vem vet?
(Det var någon jag såg, jag hälsade)
– Hej!
(Det var du)
– Hej!
(Ditt svar skickade mig till månen)
Hur mår du?
(Min hjärna förflyttades till ett undantagstillstånd)
– Jo, jag går här
(Din värld är inte min, förlåt mig)
– Det är sant
(Min existens är rubbad)
– Hälsa!
(Så enkelt sker mirakel)
När jag får vara med om något roligt, så absorberar jag det, och lever med det väldigt länge. När det blir grått och kallt väder eller när livet känns värdelöst så plockar jag fram upplevelsen och glädjer mig själv i tysthet.
Att jag fick se Marcus Birro inspirerade mig, både att skriva och leva. Jag har fått se ansiktet bakom orden och han har använt rätt ord för att förklara livet och världen.
Tack för en fin kväll!
Jag vill leva, sa du till mig för längesedan. Dina ord berörde inte mig, likt ett andetag långt borta härifrån. Jag ville inte lyssna, ville inte veta. Den värld du levde i var inte min värld, den värld du byggde upp existerade inte i min horisont. Jag såg rakt igenom dig, borrade min blick genom din kropp.
Du var värd så mycket mer. Du förtjänade att andas, se och höra. Ditt hjärta förtjänade att slå sina slag.
Den dagen slutade dina lungor att andas luft, det var istället vatten. Dina ögon såg blått, det var inte himlen och det var inte hennes blå ögon utan det var det blåa vattnet. Ditt hjärta orkade inte mer, lika lite som du orkade att leva.
Du gjorde inte ens något jävla motstånd, du lät dig själv att somna.
Och du fällde tårar i floden, lika blå som himlen och hennes ögon som du inte orkade att se på, orsakat av vreden chocken och sorgen.
Tårarna vid floden som blandade sig med sött och salt, kommer för alltid att glimra.
Iskall.
Är din själ.
För att du låter dig själv göra det.
När du vet att jag är svag för dig.
Som ett finger.
Cirkulerande i luften.
Riktat mot dig.
Berättar jag att det är inte slut.
Det här är bara början.
Iskall.com
Jag ser att jag har slarvat med att vara inkonsekvent med ordval. Ska det vara blog eller blogg? Använd gärna kommentarfunktionen för att ge förslag och förklaring.
När jag såg på min väderstation igår, som har en inbyggd väderprognos, så trodde jag inte mina ögon. Regn? Kan det vara möjligt? Jo, idag kom det. Jag är inte speciellt på dåligt humör på grund av regnet som vissa andra bloggare är.
Livet leker väldigt mycket för mig, har fått hem Monica Starcks senaste album idag, Desert Flower.
Dessutom så ska Marcus Birro uppträda på klubben Kramp!, som håller till vid Öst100, i morgon.
Jag kommer att vara där, kommer du?
Jodå, jag överlevde gårdagen. Det var inte så farligt. Skivaffären var stängd. Men vi var med om en märkvärdig upplevelse som jag vill dela med mig av. Det var för övrigt inte en våldsam sådan.
Pokka var sugen att gå in i en krims krams butik vid Drottninggatan. När vi sedan passerade glasobelisken så stoppade en expedit från den ovan nämnda affären oss och frågade Pokka om han hade fått något med sig. Ni skulle ha sett hur storögd Pokka blev. Han som aldrig har stulit i hela sitt liv, inte ens smågodis när han var liten. Och jag tror honom, han är väluppfostrad, i alla fall ur moraliska perspektiv.
Situationen klarades upp utan några som helst komplikationer. Jo, han blev ju lite småförbannad.
Varför trodde då expediten att Pokka skulle göra något sådant? Pokka höll en smula med när jag drog slutsatsen att han kanske ser lite farlig ut när man är så stor och stabil som han är.
Första Maj, hur stor sannolikhet är det att man får en sten i huvudet? Förhoppningsvis liten. Jag tänkte undvika alla sorters torg som har demonstrationschanser. Jag planerade först att inte gå ut idag utan endast promenera i innegården. Självklart vill Pokka antingen leva farligt eller så vill han som vanligt vinna i en diskussion.
Han vill dra till en skivbutik i närheten av Sergels Torg, vilket jag hoppas är åtminstone våldsfri. Samtidigt är det ju befriande att gå ut efter att ha suttit och förbannat matteuppgifterna och löst mindre än hälften av dem. Jag får helt enkelt vänta tills läxhjälpen (föräldrarna) kommer hem.
“Varmt så in i helvete” sa Pokka i telefon när han var på väg mot Stockholm. Han ångrade att han tog på sig en varm tröja. Jag ska nu gå och plocka fram sommarbyxorna och sommarskorna.
Sommarvädret har kommit.