Morgontankar

Jag skriver, men inte här. Jag drömmer om att ge ut en bok, det har Sigge Eklund gjort. Jag har skrivit dikter och noveller den här sommaren. Förut hade jag ett behov att skriva här, sedan ändrades allting och jag blev en “byrålådsförfattare”. Märkligt nog så tillfredsställs Sigges klåda av att blogga.

Ur en SVD artikel:

Men du kommer fortsätta skriva romaner?

-Det är inte säkert. Det är möjligt att jag bara bloggar framöver.

För övrigt så pysslar Sigge med att starta Bloggportalen.se. Den har premiär den 5 Augusti och alla som vill ha med sin blogg kan anmäla sig senast den 29 juli (läs: idag). Projektet verkar jätteambitiöst, den kanske är före sin tid. Hoppas att projektet inte rinner ut i sanden och slutar med att dö en egen plågsam död (utan några uppdateringar).

Nu ska jag borsta tänderna.

– Man bagatelliserar dem lite grann genom att tvinga in dom i teman. En människas dagbok är svår att kategorisera. Det fascinerande är ju att en blogg handlar om allting i den personens liv.

Motivering att driva en sida

Motiveringen att driva någon hemsida som gynnar någon annan känns på något sätt inte lika drivande längre. Både Kaffepaus.com och TuvaNovotny.com är väldigt mycket i riskzonen nu. Ingen uppskattar det som görs, dels kanske för att det inte är så mycket reklam som har gjorts för sidorna. Men det känns ändå viktigt att få ett gensvar från de som artiklarna handlar om. Tuva och hennes agenter kunde väl ha hört av sig då och då. Och Lasse Lindh kunde väl vara lite smidigare att få tag på för en intervju i Kaffepaus? Alla är bara så upptagna med sitt. Jag ska kanske bara strunta i allting annat än mig själv och fortsätta skriva stenhårt på mina dikter, noveller och kanske en roman?

Jag är trött och grinig, får väl tänka över saken.

Kattinstinkt

Jag gick precis ut med katten, och cirka trettio sekunder senare fick hon tag i en liten fågel som satt i en buske. Och Fiffi tänkte verkligen göra något med den för hon släppte inte taget om den stackars fågeln när jag vrålade Fiffi. Så jag var tvungen att putta på Fiffi så att hon tappade taget om den stackars fågeln. Sen lyfte jag hem Fiffi igen. Nu tänker jag ge katten extra mat, hon kanske är hungrig?

TuvaNovotny.com

Det är fasen inte roligt längre, att driva den där hemsidan. Det är bara massor med researchjobb. Hon gör så mycket att det är svårt att hänga med, förut var det inte alls lika mycket filmjobb att hålla koll på.

Sedan är det inte så jättekul att mini-intervjun blev inställd. Det var bara massor med journalister från stora tidningar som hade förtur. Jahapp, då vet vi det.

Iväg till Köpenhamn

Imorgon åker jag iväg till Köpenhamn, trots terroristhot mot staden. Helt ärligt så är jag lite orolig över hotet, döden skrämmer mig inte, den antar jag är smärtfritt. Det är mer dödstillfället som skrämmer mig, smärtan vid själva händelsen. Det värsta tänkbara är att lida tills man dör, brinna inne, drunkna eller ramla från en hög höjd.

Det är jättedumt att spekulera i terrorismens logik men jag tror att det tar tid emellan attentat, det är i alla fall vad jag inbillar mig om.

Om det sker något så groteskt som ett attentat på Vega under en Sigur Rós konsert så kan ni väl betrakta det här inlägget som en virtuell gravsten.

Föräldrafason

Ibland undrar jag om mina föräldrar seriösa problem när det gäller deras uppfostringsteknik, pedagogik och konflikthantering.

Igår tog vi oss till sommarstugan och självklart ska en del packning med. Sist ut från lägenheten låste jag och hade vattenflaska och en bok med mig och jag kom ikapp dem i trappuppgången på väg ut.

Då, precis då så klagade de över att jag inte hjälpte till. Jag replikerade i någon stil med att de inte sa till vad jag skulle göra och de hade ändå tagit all packning med sig så att jag inte hade något kvar att bära.

Allvarligt talat, det är ett seriöst problem om föräldrar klagar på barn bara för sakens skull.

Jag kommer inte bli som mina föräldrar.

För övrigt har jag läst ut Emanuel – Sommarförföraren (på en dag) av Anders Jacobsson och Sören Olsson. Jag måste säga att karaktärernas dräpande kommentarer och slutsatser är dräpande roligt, kanske för att jag och Pokka har samma humor.

Fikadag och soffbärardag

Först tänkte Lena att vi skulle träffas vid Saluhallen men sedan kom det sms om att vi skulle träffas vid String. Det var ju mer bekvämare för mig. Så hela eftermiddagen ägnades till att fika och föra djupa samtal om att skriva och terrorism. Jag träffade hennes vän som också fikade, jag kommer inte ihåg hennes namn vilket jag skäms nu för.

Sedan ringde mamma för att jag skulle åka till sommarstugan kommunalt. Och det gjorde jag till och med för första gången utan att stämpla, det var ingen spärrvakt där så då slapp jag stämpla fem kuponger.

Vid sommarstugan så var jag tvungen att hjälpa till att lyfta in en bäddsoffa som mina föräldrar hade köpt på IKEA. Det var bara skitjobbigt och den soffan är lika bred som dörren, vilket betyder att den kom precis igenom. Så nu har jag en bäddsoffa att sova i, i sommarstugan.

Kärlekens brutala språk

Idag har jag läst ut Kärlekens brutala språk av Alicia Erian. Utgiven av Modernista och översatt av Eva Johansson. Det mest häpnadsväckande angående min läsning är att jag började på den i måndags och avslutade boken idag (205 sidor). Det har inte hänt sedan jag läste de två första böckerna i en trilogi av Kate Cann (kommer inte ihåg namnet på böckerna).

Här har jag ett utdrag ur boken som verkligen ger mig en tankeställare, det kanske är såhär? Verklighetstroget är det i vilket fall som helst.

Hon visste att kärleken var aldrig lätt. […] Det hade ingen laddning, flödade inte av elektricitet som kunde skada henne om hon inte aktade sig. I själva verket kunde man bara vara säker på att man var älskad om någon lämnade en och sedan återvände, om man blev ignorerad och sedan åtrådd. Ibland sågs man som aningen mindre än summan av alla ens delar och det var också kärlek. Kärleken anmälde sin närvara med ett hugg, inte en smekning. Om kärlek var kärlek så var den pockande och mustig och doftade svagt av förödmjukelse, så att det alltid fanns något att gottgöra senare, en ursäkt att vänta. Kärleken var aldrig ren, aldrig tystlåten, aldrig belevad. Kärleken gjorde sällan det man bad den om, än mindre vad man drömde att den skulle göra, och den visste definitivt inte att ens älsklingsfärg var blå.

Är det någon mer än jag som tycker att utdraget är träffande?

Idag

Idag har jag plockat bort en fästing med fingrarna, den bet väl sig inte fast. Sedan så brände jag upp den och den exploderade. Lockar de sig till vitt? Om de gör det får jag sluta gå med vita boxers.

Idag har hela dagen gått till att åka till olika stora köpcentrums för att fynda, fast vi inte tänkte att det skulle bli så, det brukar ändå bli så.

Idag hade jag tänkt skriva om ett barndomsminne men den försvann bara för att Mozilla tyckte det var lämpligt att krascha då. Så den texten är väl försvunnen, för alltid, jag tycker det är tråkigt att skriva om texter.

Jag vill istället passa på att rekommendera ett blogginlägg av Sigge Eklund som onekligen ger de flesta (friska) människor empati i kroppen. Det känns banalt att säga att jag vet hur det känns, för min katt har också mått riktigt dåligt och jag lider verkligen när min katt vrålar när den måste åka bil.

Fast som sagt, det här handlar om ett barn, och barn har jag ju fått, än.

Den känsla och närvaro Sigge ger är så enorm att jag själv blir upprörd. Det kunde ha varit mitt barn, det kunde ha varit min mamma, det kunde ha varit någon jag tycker så mycket om.

Och jag vet hur hemskt det är att vandra i sjukhuskorridorer där så mycket lidande ryms på ett och samma ställe.

Det var en tid
då allting var i ordning

Och det kunde ha blivit precis så
det egentligen skulle vara

Och i tron
att det alltid till slut
skulle bli så

Slutade allting
att vara bra då
och leendet
blev bara ett avtryck
i ett minne
som drömde om mer

Det var inget mer med det
en tid då ingen anledning fanns
då det inte var någons fel

Och egentligen
borde någonting finnas kvar
fast det var en tid
då inget lämnades kvar

Under ett parasoll

När solen steker och det känns jobbigt att vara i solen i bara tre minuter, då är det riktigt otroligt skönt att sitta under ett parasoll och jag passade på att läsa, för det hinner jag av någon anledning sällan göra. Jag har läst ut “Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist, kort handlar boken om vampyrer på stan och samtidigt om en mobbad pojke som får nya grannar, resten kan ni räkna ut själva.

Nu läser jag “Kärlekens brutala språk” av Alicia Erian, jag har ingen aning om det verkligen är så kvinnor har det. Någon kan kanske berätta det för mig för då är den här boken antagligen väldigt värdefull för mig.

Sedan vill jag rekommendera en bra låt, “Comforting Sounds” av det storslagna bandet Mew.

Det är konstigt att jag får någon konstig känsla när det egentligen är så, att jag aldrig kommer få behålla någon för mig själv. Vad är det jag egentligen är rädd för?

Ut och krama solen på er.

(Det här var kanske ett konstigt blogginlägg men nu kan ni inte klaga på att jag uppdaterar den, fast det gör ju ingen, det var minst ett år sedan någon påpekade det.)

Söker värme på annat håll

I något annat land
skimrar du fortfarande
och på en bild ser jag
att du fortfarande är underbar
men du ler aldrig

Om du är lycklig
då borde du le
men jag vet inte
om du är lycklig
utan mig

(eller om det skulle ha förändrat något
om det var något du och jag)

(äntligen)

Du har gått en lång väg nu
och se du har hittat hit
till mig

Du har gråtit länge nog
undrat tillräckligt mycket
för att jag ska se
att det är något

Du har levt länge nu
så länge att jag tycker
att du är vacker
inuti och utanpå

Du har kommit en lång väg nu
och se du fann mig här
jag har mycket att ge dig

Men kanske, kanske
vill du inte ha någonting
kanske, kanske är jag inte
värd att någonsin ge dig något
inte ens värd att få ta emot dig

Kanske, kanske är det inte så
kanske är det bättre än så
det kanske är så

att alla de underbara drömmarna
är inte bara drömmar
det kanske är så

Smicker

Hört på stan:
“Såhär ser min bror ut när han är sur”
Killen gör en grimas och putar samtidigt med läpparna.
“Men gud, jag undrar hur jag ser ut när jag blir sur” frågar en söt tjej.
“Du blir säkert översöt” svarar en annan kille, som är hennes pojkvän.