24.

Ingen kan överleva ensam
Allra minst för sig själv

Jag har alltid varit kär
Skitsamma hur mycket

Alltid tänkt på någon
alltid längtat efter någon

I en värld så kall
kommer jag alltid
viska efter ett namn

Jag är här nu
mitt hjärta slår än

Jag gör vad som helst

Vad som helst för dig

Du kan bli utbytt
men du är inte utbytbar

*

Nu tätnar mörkret
Nu är regnet hårt

Det är så kallt att du
hukar dig för kylan

Och du måste skrika
för att höras i den storm
som blåser över de mörka gatorna

Men du har ändå
inte sagt någonting

Jag lovar att se dig i ögonen
när du sträcker på dig

Jag lovar att lyssna
när du överröstar vinden

När du har sagt något
För du har något att säga

23.

Jag är säker på min sak.

Har gjort många misstag. Kommer aldrig be någon att älska mig.
Samtidigt är jag inte oduglig, det är inte någon, inte ens du som läser det här.
Det känns som om kärlek alltid är kantade med motgångar.
Jag lovar att du alltid förtjänar något annat än likgiltighet.
Är säker på min sak när jag säger att du inte alls ska behöva möta elakhet när du gör något så fantastiskt som att älska.

Har lärt mig av mina misstag. Vänd er aldrig bort från kärleken. Ni kommer att ångra och sakna den.

Och krossa inte någons hjärta. Ingenting blir bättre då.

Kärleken finns.

Och Sophia är beviset, hon krossade aldrig mitt hjärta. Ingen ska krossa någons hjärta.

22.

Varje handling och varje agerande sätter sina spår. Om någon öppnar sitt hjärta för er. Då ska ni vara försiktiga. Jag har haft tur. Jag har även haft otur. Men jag är ,er tacksam över den godhet som jag fick av Sophia än de andra flickor som var iskalla. Jag är inte bitter.

Har lärt mig att jag inte kan bli älskad av alla. Det har alla som har varit unga lärt sig. Men jag är emot den kyla som finns. Att det ska vara såsvårt att ge och ta. Som om alla försöker bryta ned varandra. Till vilken nytta då?

Jag tror inte på likgiltighet. Ingen kan överleva för sig själv.

21.

Hemma igen köpte jag skivor och böcker. Började raka mig och mina föräldrar sa att jag hade vuxit och blivit mogen.

Grät om nätterna över min oduglighet. Läste Jonas Gardells “En komikers uppväxt” och Marcus Birros “Alla djävulska främlingar”.

Lyssnade på Kent och andra alternativband.
Såg Marcus Birro live och insåg att skrivandet blev en del av mitt liv.
Skrev en text om Sophia och mailade den till henne fick nog inget ordentligt svar. Inget svar om texten i alla fall.

Men det handlar inte om det. För det handlar om att Sophia och andra omständigheter som gjorde så att jag började skriva.

Det är troligen hon som är min ständiga inspiration till allt skrivande.
Inte nog med det, hon har även format mig till den jag är.
Utan henne skulle jag inte ha lyssnat på den musik jag lyssnar på, läsa de böcker jag läser.
Utan att överdriva är jag henne tacksam att hon fick mig att lämna den naive person jag tidigare var.

Ni som tycker att ni är eller de handlingar ni har gjort är betydelselösa, så ber jag er att tänka om.

Ni kan ha format en annan människa, omedvetet. Förälskelser kan ha ändrat ett liv, den tid ni har välsignat en annan kan ha värmt en vilsen själ.

Underskatta aldrig era handlignar eller agerande.

20.

Sophia lyssnade på Kent, skrev dikter och var originell.

Hon var smart och enormt söt.

Det är inte så lätt att glömma henne. Jag har mycket att tacka henne för.

19.

Vad hade hänt om jag stannade och gav henne tröst på busstationen?

Vad hade hänt om jag vände mig om och sprang tillbaka, frågade om hon tyckte om dikten?

Skulle hon krama om mig och viska “Ja”?

18.

Det var efter ännu en utflykt som jag gav henne anteckningsboken där jag skrev hälsningen.

Jag kommer ihåg att det var mycket folk i rörelse.
– Jag har en present till dig” sa jag med ett ironiskt tonfall.
– Har du? Tack!” svarade hon i samma tonläge, fast lugnt.

Sedan gick jag iväg men vände mig om en liten bit bort.
Hon hade läst dikten och tittade efter mig.

Jag fortsatte vidarebort.
Det var nästan som på film.

Men jag sprang inte tillbaka.

17.

Eftersom väldigt få från språkresan skulle någonsin träffas igen så köpte några deltagare anteckningsböcker för att ha lite minnen kvar från resan.

Jag skrev min hälsning i Sophias bok och hänvisade till en sida längre bak. Där skrev jag troligen min första dikt.

Too young to die
To old to cry

To much in love
To say goodbye

15.

Några kvällar senare ville Sophia prata med mig.

– Nu, sa hon.

Och vi gick åt sidan från dansgolvet.

– Jag vet att du tycker om mig, jag tycker också jättemycket om dig, fast som en vän.

14.

Det var sent, för en halvtimme sedan hade jag sett Sophia gråta och den sista bussen kunde ha gått och jag hade bråttom. Jag sprang till busstationen och såg på den elektriska tavlan att inga bussar gick längre till min värdinna.

Och där, på busstationen stod Sophia, alldeles gråtfärdig, hon log lite och vinkade till mig. Jag vinkade tillbka och skyndade mig till en taxibil.

Det är klart att jag skulle ha pratat med henne.
Det är klart att jag skulle ha tröstat och kramat henne.

Jag gjorde aldrig det.
Och jag har aldrig förlåtit mig själv.
För att jag inte gjorde det.

13.

Jag satte mig ner och kunde inte vara lyckligare, just då.

Sophia fortsatte att dansa och plötsligt sprang någon kvinnlig italienare och kysste henne. Sophia var tvungen att stödja sig mot bardisken för att inte ramla, jag minns det som om det var igår. Och hon besvarade kyssen.

Det kunde inte bli värre, trodde jag.
När de slutade kom en manlig italinere och kysste henne.
Jag blev alldeles förstörd. Det var alltså så det gick till på fester.

Fast det var inte bara jag som blev förstörd. Hon knuffade undan honom och gick till sin vän, som jag satt bredvid. Sophia grät.
Hon och hennes vän gick in på toaletten.

Jag grät också men med tårar gråter man aldrig som en karl.

12.

Sophia visste väl att jag tyckte om henne. I en trång bar där alkoholen var billig och alkoläsken flödade, så dansade alla.

Även jag var där och jag hade också druckit en flaska alkoläsk för att också vara en del av gänget. Tungor färgades röda för den godaste alkoläsken smakade jordgubb.

Det var inte bara svenskar i Österrike som ville lära sig tyska. Allt ifrån ryssar och australiensare var där. Språkresearrangören erbjöd flera ungdomar i världen att resa.

Sophia var också där, kanske var det ödet, kanske var det Gud eller så var det bara tur. Hon hade en röd klänning den kvällen.

Och visste kanske att jag tyckte om henne för till slut kom Sophia till mig och vi dansade. Den närheten var inget att ta miste på, den sortens närhet får vilken glaciär att smälta.

Jag vet varför människor går ut och dansar. Det är ingen vetenskap, det är snarare närhetstörst.

Det var att himmelrike och jag minns den stunden fortfarande.

11.

Hon tyckte om Björn. Det såg alla på bussen. Jag var inte på den. Alla nivåer i tyskan hade en egen buss. Jag var i nybörjargruppen, hon var i den avancerade gruppen.

När det var utflykter så satt hon längst bak i bussen och pratade med Björn. Min vän såg att hon var förkovrad i honom.

De var lika gamla. Jag skulle börja gymnasiet, de hade redan gjort det.

10.

I en hel vecka var jag kär i Emmie.

Jag vet inte vad som hände. Gav upp gjorde jag i alla fall. Men hur jag upptäckte Sophia, det minns jag inte längre.

Hon bodde i Eskilstuna och lyssnade på Kent. Hon var äldre än mig, gick redan på gymnasiet.

Den tid som var kvar på resan gjorde jag mig lustig inför henne och hon skrattade nog. De få samtal vi hade (som var djupa) så lyssnade hon och svarade.

Vill minnas att det var så.

Men jag var femton, jag visste inte bättre då.

9.

Det började med att jag skulle bli vuxen och att jag skulle bli bättre på tyska.

Lösningen var tre veckors språkresa i Österrike.

Jag var femton, det säger väl allt?

På flygplanet satt jag mellan två tjejer, till höger om mig var språkresans absolut snyggaste. Hon hette kanske Emmie.

Jag gjorde bort mig två gånger på den flygresan, tappade mitt pass och spillde apelsinjuice från en svåröppnad förpackning.

Jag utgår ifrån att hon tyckte att jag var språkresans största barnunge. Och jag klandrar henne inte. Femton år av sitt liv är inte särskilt långt för en livstid.

8.

Hon heter Sophia. Jag utgår ifrån att hon är vid liv. Har så mycket att tacka henne för.

Men jag vet inte var hon bor eller om hon har samma efternamn. Men jag kan inte heller det, kanske var det något finskt.

Men det kanske är lika bra, hon har antagligen inget behov av att bli uppskattad för att hon har format en människa för fyra år sedan. Det skulle låta så konstigt att säga det högt.

Eller så är det tvärtom.

7.

Jag är säker på min sak.

Ingen kan älskas av alla.

Men alla vågar inte älska.

Även jag har nu tagit ett steg tillbaka.

Det finns inget annat sätt att överleva.

Jag är säker på min sak.

Du måste ta ett steg bort om någon försöker skada dig.

Det finns inga genvägar men det finns undantag.

Det finns verkligen det.

6.

Men femtonåringen måste lära sig att regla hjärtat och blockera vägen dit. Det finns inte godhet i överflöd, det är snarare falskhet eller i bästa fall tillfällig ödmjukhet, att på ett vänligt sätt säga nej tack men fortsätter att vara iskall inuti.

Men många vill inte slösa sin tid på en femtonåring. Det är hormoner och svallande känslor tänker de.

Men det är så fruktansvärt fel att tänka så. För varje hjärta ska tas på fullaste allvar.

Det finns inget annat sätt för en kärleksfull värld.

Men så är inte fallet.

Så femtonåringen måste bli precis som de, för att kunna undgå tårar och hjärtesorger.

Det finns inget annat sätt.

5.

Det är så konstigt ändå, att jag inte lär mig av mina misstag. Fast jag sköter mig nu, jag har verkligen bättrat mig. Det räcker att se tillbaka fyra år och se hur dum jag var. Jag var så godtrogen och trodde verkligen att alla människor hade ett gott hjärta. I efterhand kan jag inte förstå varför jag blev kär i flickor som egentligen skadade mig. Det är något med dem. Kanske är det deras bestämda blick eller så är det kanske något med dem som person. Att jag föreställde mig att det fanns något gott i dem någonstans där inne i deras skal. Och det gör det hos varje människa.

Men det är så att hos en del människor sitter det goda så långt in att det inte finns någon hopp att kunna nå det.

Alla har varit femton någon gång och många har sällan blivit mottagna med öppna armar då.
Men så fort det händer, det räcker en liten stund, en hundradels sekund, ett ögonblick, en ögonblinkning eller en hälsning.

Så fort det händer. Då öppnar femtonåringen upp sitt hjärta.