Hultsfred dansar & ler

Idag har jag spenderat kvällen med att lyssna igenom alla band som än så länge kommer ställa sig på scen på Hultsfredsfestivalen.

Det är inte storslaget i år, förutom att Kent kommer. Fast det var ju så det var förra året, då tog jag mig dit för Nine Inch Nails skull.

Jag har inte kommit igång med mitt skrivande för att ansöka till Litterär Gestaltning i Göteborg. Det är min sena och stora tonårsrevolt.
Imorgon blir det skrivarkursdag på en folkhögskola vid Skeppsbron. Jag ska vara klockan 9 på plats, det kommer förhoppningsvis Otto också vara. Så jag ska knyta mig snart. Över and ut.

Klicka här för att kolla in artisterna jag kommer att skratta, le och dansa till i sommar.

Sommaren nynnar vid Midsommarstången

Det är så mycket snö vid sommarstugan att man kan tro att det är Norrland man har rest till.

Stranden är fin. Midsommarstången nynnar om en tid som har varit, det var inte längesedan men den tiden är inte här. Dansbanan är snötäckt, inga steg har tagits där än.

Människor går på tidiga vårpromenader. På sommaren är stranden full av sollapande människor. Barn springer ner i en isvak och sedan snabbt upp till bastun för att värma sig.

Stranden kommer att bli vackrare på våren men det har börjat nu.

Jag har gått bakom ett rådjur lika söt som Bambi. En rovfågel har svävat i en halvtimme på himlen, vingslagen kan man räkna på ena handens fingrar. En påfågel har sprungit över trädgården, jag som trodde att de bara fanns på Skansen.

Och allt det här utan dig. Vad ska jag göra utan dig?

Mitt livs sista sportlov börjar idag

I onsdags ville jag ta över världen. Jag gick till en audition för statistroll på Dramaten. Det var spännande att gå i korridorerna, väggarna viskade teater. Ingmar Bergmans ångest var som en dimma, jag fick i alla fall teatralisk ångest.

Det visade sig att man måste ha flexibla arbetstider för att kunna vara statist. Arbetstiderna var sen förmiddag till eftermiddag från tisdag till lördag, från och med slutet av mars. Och det har jag inte tid med.

I torsdags var det en granne som plingade på dörren. Han undrade vilken granne han gav nyckeln till som skulle ge den till vaktmästaren som skulle titta till spisarna i fastigheten. Det måste vara oerhört frustrerande att inte veta vart nyckeln är. Igår hängde han upp en lapp där han skrev att han hade glömt bort namnet på vem han lämnade nyckeln till.

Och igår så gjorde jag ett fysikprov som var enormt läskigt. Lyckligtvis så fick jag MVG. Det fasansfulla provet har jag bävat inför i tre veckor.

Så det firade jag med att umgås med Otto, Rebecca och Nathalie idag.

Vid något tillfälle så kom vi på att Andreas pojkvän kan verkligen tolkas olika.

När man tror att man har försovit sig

Igår trodde jag att jag försov mig. Jag vaknade 8.00 och tänkte att jag förtjänade en kvarts mer vila. Så jag vaknade 9.15 i panik, jag trodde att jag började om 10 minuter. Först var min mamma alldeles hård och arg men tittade på schemat.

Nej, du börjar ju 10.25.

– Då hinner jag i alla fall i tid, mumlade jag yrvaket.

Vuxenpoäng

Jag behöver vuxenpoäng. Jag borde äga körkort och jag vill nu flytta hemifrån.

Mina föräldrars inbillade uppfattning om att jag fortfarande är beroende av dem skaver i mig.

Det är klart att jag är beroende av dem, för att jag saknar vuxenpoäng. Och de hjälper verkligen mig när jag ber om det.

Det är väl så det ska funka? Så klart att jag är tacksam.

Men jag är inte oberoende av dem.

Så ska det väl inte funka?

De har fortfarande synpunkter på vad jag har för intressen, om vad jag vill göra av mitt liv och till och med synpunkter på HUR jag studerar: Om jag ska lyssna på musik eller inte när jag räknar matematik.

De börjar nu ha synpunkter om saker de inte själva vet någonting om. De har inte riktigt förstått hur jag fungerar.

Att när jag är nedstämd så ska de helst av allt lämna mig ifred för annars river de bara upp sår när de försöker provocera fram att jag ska börja prata.

Och de förstår inte riktigt hur tråkigt jag tycker att det är att plugga just nu. Det är säkert värt att göra det, det är något jag är medveten om. Och jag pluggar verkligen.

Problemet är bara att jag inte får någon studiero när de ska hela tiden ha synpunkter på hur jag ska göra och vad jag ska göra. Det medför bara att motivationen sjunker.

Vad är det för mening att göra någonting om jag gör allting fel?

Jag studerar gärna färdigt på gymnasiet. Men jag vill ha vuxenpoäng och att de ska förstå mig.

Alexander säger:
fasen
Alexander säger:
vad ska jag blogga om?
T-banePoesi(kommunikationskonstnär) säger:
om tt jag piercade fingret?
T-banePoesi(kommunikationskonstnär) säger:
med symaskinen
T-banePoesi(kommunikationskonstnär) säger:
^^
Alexander säger:
:D
Alexander säger:
ja
T-banePoesi(kommunikationskonstnär) säger:
vänster långfinger
T-banePoesi(kommunikationskonstnär) säger:
^^

Efter ett rep så kommer man hem…

John Vanderslice

Det var magiskt när vi blev tighta. När allt vårt oljud faktiskt blev till musik.

Till slut blir det kanske fantastiskt. Och det var sjukt roligt. Tänk att det finns de som får göra det varje dag och tjäna på det.

Efter repet så kom jag underfund med att jag borde hålla tyst nu. För det var längesedan jag visste någonting ordentligt.

Vi har inte ens ett namn på bandet

Nu Ska Jag Kasta Pil i Kuvös.
Igen.
Kalla moi för namedroppare när man själv lite “speciellt” kastar fram titeln på en gammal Pixiesplatta som användarnamn.
satan vad originellt.
Lite nöjesguiden flyter visst i ditt blod också!?
Visst är jag väl elak.
Haha
Skaffa dig en egen jävla gästbok att skvallra i om du känner dig så ooootroligt kränkt.

Annars är allt bra med oss.
Vi börjar imorgon.

Så skrev Joakim Berg dagen innan de skulle spela in det senaste albumet.

Vi börjar idag. Jag, Otto och Simon. Vi ska försöka starta ett jävla band. Vi har stått alldeles för länge bredvid och tittat avundsjukt på alla de band som har gjort fantastiska låtar.

Kan vi också göra magiska låtar och kan vi göra historiska spelningar?

Vi får se. Det börjar med ikväll.

Tårar under ögonlock

Tårar

Jag kan fortsätta att blunda och känna tårar under mina ögonlock. Eller så får jag ta mig samman. Jag tror att skärvorna har blivit ihopsamlade. Tillräckligt mycket för att jag inte ska få en klump i magen och bli okoncentrerad.

Jag har hela tiden varit okoncentrerad, mer eller mindre.

Det värsta en drömmare kan utsättas för är när den får veta att verkligheten är svårare än vad drömmar är.

Verkligheten är alltid svårare än drömmarna.

Hon som hälsade på mig var bara trevlig. Det finns också sådana människor.

Henne jag skickade en ros till var en drömbild av vad kärleken var. Ingen är inte ens verklig utan en röst.

Hon som jag började prata med hade inte sett mina fläckar. Den gången hann det inte sluta för mig, det slutade istället plötsligt för henne.

Det är alla minnen. Jag visste inte bättre då. Men alla de har omedvetet format mig. Så är det för alla. Alla människor påverkar omedvetet andra människor, vare sig man vill det eller inte.

Och så är det du. Du som jag kan berätta om alla fantastiska minnen jag har av dig. Det är verkligen sant, det finns inte något minne som är dåligt. Du gav mig minnen och jag behåller dem hos mig.

Det jag tror att du ville ha sagt har kommit fram till mig.
När det väl gjorde det kändes det som om allt var ett misstag.

Det var alla minnen.

Skulle du vilja spola tillbaka till den första dagen av det här året?

Jag är fortfarande din vän.

Men jag vet inte bättre nu. Så jag stannar upp.
Det jag gjorde för dig var fel.

Men du gav mig minnen.
Du får ge mig flera.

Om du vill.

För jag väntar inte på dig.
Men jag tar emot dig.

Närsomhelst.

När vänskap rinner ut i sanden

Skolflicka

På tunnelbanan bestämde jag mig. Jag skulle prata med en flicka som gick i samma dramagrupp som mig. Hon satt ett par meter ifrån mig i vagnen när jag bestämde mig.

Det skulle vara första gången jag vågade ta ett initiativ. Så när jag precis tog mig samman, då började hon att springa.

Men jag hade bestämt mig.

Så i korridoren, i den stora skolan så stoppade jag henne.
– Varför sprang du iväg? frågade jag henne.
– Oj, jag hade bara bråttom till lektionen, svarade hon.

Och jag minns att precis då började någon från hennes klass fnittra hysteriskt.
Men det struntade jag i. Jag hade sprungit 100 meter på fyra sekunder Hon brydde sig inte heller. Det räddade mig från en fasansfull stund och minne.

Sedan dess hälsade hon på mig, varje gång vi sågs. Till och med när vi såg varandra i två sekunder på flera meters håll, då vinkade hon.

Sedan kom sommaren. Jag ville inte återvända till skolan. Den åt upp mig inifrån.
Jag gick endast en dag efter sommarlovet. Och på lunchrasten hälsade hon på mig. Frågade hur sommaren var.

Och jag var så elak, jag stängde ju av alla känslor, jag skulle bryta upp med skolan och med henne. Det var i allra högsta grad separationsångest.
Jag hade ändå ingen chans, tänkte jag.

Vi har inte pratat med varandra sedan dess.

Tre och ett halvt år senare, gick jag med en vän över Medborgarplatsen. Hon gick förbi med en pojke. Vi uppfattade varandra på några sekunder.
Vi kände igen varandra men vi sa inget. Hon vinkade inte ens.

Valentine hjälper inte mig

Ingen Kärlek

Varje år, när mitt hjärta har slagit för någon så har det alltid slutat med att jag har varit tvungen att samla ihop mina skärvor av ett brustet hjärta vid den här tiden av året.
Det är alla minnen.

Här är ett av dem.

För fyra år sedan var det en helt ny värld för mig. Jag hade börjat gymnasiet, i ett av Stockholms största gymnasieskolor. Det var runt tusen elever som gick där. Jag hade ännu inte fått någon närhet och jag var beredd att tre gånger, under min första årskurs, ge mitt hjärta till tre olika flickor. Kanske mer eller mindre.

Jag har inte berättat om den flicka som var skimrande, hon som hälsade på mig och fick mig att börja bli kär igen. Det var då jag skrev en dikt som talar för sig själv.

Ett hej kan betyda så mycket.
En blick kan säga så mycket.

Jag kan inte avgöra vad de betyder.
Blickar och hälsningar ger inga svar, bara frågor.

Jag tittar, för att få svar – tittar bort när hon tittar.
Jag hälsar för att få svar – vi pratar sedan inte mer.

Frågor är för att besvaras.
Svar för att undvikas.

*

Jag lovade mig själv att inte bli kär igen.

Jag lovade mig själv att aldrig mer vidröra kärleken.

Kärleken skulle istället vidröra mig igen – knuffa mig ned för ett stup.

Jag ville inte bli sårad igen.
Om hon tycker om mig så tycker jag om henne.

Jag vill ha svaret svart på vitt.
Jag förträngde mina känslor.
Jag hade skygglappar.

En dag kom ett hej till mig. Hon hälsade faktiskt på mig.
Varför tog hon mod och tid att säga det?

Jag tycker om henne, det var den enda slutsats jag vågade dra.
Jag ville inte bli sårad igen.

Och så kommer det, ett hej.

Jag söker ett svar.

Bygger förhoppningar.

Vill inte tänka på om hon gillar mig, eller inte. Jag gör det ändå.

Kärleken har vidrört mig.

För tidigt.

Det är redan försent, jag faller.

*

Det kom en dag, precis som den här dagen för fyra år sedan. Rosor skulle delas ut över hela skolan av elevrådet. Jag hade bara råd med en.
Jag tvivlade på att hon som hälsade på mig (hon gick även i samma dramagrupp) besvarade mina känslor. Hon pratade även med filmstjärnekillar på skolan.

Så jag försökte isolera mina känslor, igen.

Till vilken nytta?

En annan flicka jag ibland mötte i korridorerna gick plötsligt förbi och log. Det var en blixt rakt in i hjärtat.

Jag visste inte bättre då. Himlen hade fallit ner. Hon var en ängel som kom för att stanna.

Så jag skickade en ros med en dikt som hälsning där den sistnämnda meningen var en del av den. Samtidigt som jag gjorde det gick den hälsande flickan sakta förbi. Om jag hade råd, skulle jag ha sänt henne en ros.

Och jag hade inte ens hört hennes röst.

Så enkelt var det inte. Trots att jag trodde det.
Det är inte enkelt nu heller.

Det är alla minnen.
Jag har funnit mig i dem.

Dåligt samvete

Jag har ett enormt dåligt samvete. Berättade tidigare i bloggen om att jag skulle ställa mig på Pontons öppna scen och läsa en ny text jag har skrivit.

Jag förväntade inte mig att det skulle komma något gensvar alls. Men en Clara skrev att det var klart att hon skulle vara där. Det är ju enormt illa, jag har ju inte varit där.

Anledningen är den att jag har haft fullt upp med att skriva en artikel till Ponton och att fixa med en konsert som kommer att presenteras inom kort. Dessutom var jag på en filmkväll igår som sträckte sig ändå till gryningen.

Så om Clara läser det här, snälla maila mig (eller kommentera) så ska jag gottgöra dig om du nu verkligen har tagit dig tid att åka till PUNKTmedis.

Jag kommer naturligtvis läsa upp mina texter vid något annt tillfälle.

Usch, det här var inte bra. Ska aldrig mer lova någonting genom bloggen.