Jag är tillräckligt trött och grinig att lova mig själv förändring. En stilla och kort undran, varför ska jag ta allting så på stort allvar?
Som Sofi säkert har sagt, jag borde slappna av lite mer.
Istället för att jag ska läsa djupa böcker ska jag nog gå över till att läsa Rocky.
Och idag kan jag inte ens skriva lika fyndigt som Silverfisken. Har jag någonsin kunnat det?
Klicka på bilden för att sätta igång videon
Jag tror inte heller att Placebo gör bra vårmusik. Trots att solen lyser så lyssnar jag på mörk musik av dem. Men de är inte sorgliga. Kanske därför jag lyssnar på dem.
Kent kan jag inte lyssna på när det börjar bli varmt. Fast nuförtiden tvångslyssnar jag på dem bara för att de kommer att spela på Hultsfredsfestivalen. Det är ett undantag i det här fallet.
Det här är ett bandtips, Placebo är argare än Kent men det ena bandet utesluter inte det andra.
Placebo får i alla fall mig att stå ut med allt det som måste göras för att sluta sista året med gymnasiet. Och allt det andra som hör till.
Som att jag ska gå ut nu och fotografera tre bilder för att framkalla en färgrulle.
“What good’s religion
When it’s each other we despise”
– Placebo Sleeping With Ghosts
Jag ringde en vän idag och han berättade att hans mamma hade dött. Om två år är min mamma lika gammal som henne.
Den här dagen är overklig.
Jag måste vara rädd om andra.
Vi måste vara rädda om varandra.
T-banePoesi(Gatupojkspoet) säger:
jag tror din kristna skola lärt ut lite lustig geografi
T-banePoesi(Gatupojkspoet) säger:
guds värme avtar inte efter hur långt från jerusalem man är
Jag är fortfarande där. Att jag har tid att drömma. Att drömma att det ska bli som på film, så att det blir som om Woody Allen hade kunnat tänka ut det här, just så.
Att känna att allting är på plats, att känna att man är en del av något stort.
Jag vet inte vad det heter, lycka kanske?
Det kan vara vart som helst men när ingen rädsla är närvarande och du gör det du vill precis som du vill, just så.
Du kanske står på ett vetefält, är blöt men så händer det någonting och kanske håller du andan när du närmar dig någon du tycker om…
Eller så är det så enkelt att dina händer förflyttar sig på något andehämmande sätt närmare någon…
Förstår du?
Det finns inget konkret att bara ta och använda, det som alla människor vill komma åt. Inte för mig, kan någon visa mig? Du kan bli lycklig av piller men du dör av dem. Förebilder känner du inte på riktigt.
Och jag vet inte varför jag ibland ställer mig på tå och tittar bort mot horisonten när jag missar det som är alldeles bredvid.
För kanske missar jag just det som ska göra ett helt liv underbar.
Men vad är det som är nära, vad är det som är långt bort? Ska jag sträcka mig så att jag når?
Det är stunderna när man känner att allting är på plats, att känna att man är en del av någonting som är de bilder man samlar på sig.
När du står i det varma regnet och ditt hjärta slår för någon och du gör något, just så.
När du står vid en busshållplats och börjar prata och kanske kommer du sen i framtiden tänka att om du inte gjorde det så skulle aldrig få samla på just de minnena du har fått.
Eller något så enkelt att du säger något som värmer själar och hjärtan.
För alla är väl ständigt på språng efter någonting, efter något konkret? Att få känna någonting, just så?
Förstår du?
Så hela veckan har präglats av att jag har varit nervös inför ett fysikprov. Jag vet inte riktigt hur det har gått till men jag har fått ett MVG, igen (trots att jag har pluggat för lite för mitt bästa). Och jag är lyckligare än någonsin.
För jag har ju vännerna (tack för att ni finns, verkligen).
Jag har ju betygen.
Och jag har mitt liv.
Jag är lycklig över att få vakna i min säng, när elementen avger värme och att det finns rent vatten i min kran.
Jag är lycklig över att jag får möjligheter att göra saker.
Idag är det filmkväll hos Nathalie (hon är lika intressant som Morrissey, hon har en sådan integritet).
Jag har laddat min mp3 med Eskilstuna-soundtrack för på måndag ska jag på arbetsintervju med Josefin (jag lyssnar på min mp3 just nu, för tillfället är det 400 slag med Kent).
I sommar kommer jag att få se Kent på Hultsfred, jag får alltså åka på festival. Sigur Rós kommer strax efter i den vackra Dalhalla. Sen kommer jag segla (det kommer troligen bli ett minne för livet) och dagen efter att jag har kommit hem från seglingen ska jag förhoppningsvis sommarjobba med Josefin.
Augusti, jag kommer att börja på högskola men strax innan det så kommer jag antingen komma med på något skrivarläger, åka till Polen eller ha det alldeles underbart i sommarstugan.
Det är väl så man måste tänka när allt bara känns så fel. Att man ändå har det bra.
Trots allt.
(Nu sjunger den hesa Joakim Berg Ingenting någonsin)
Tror att katten är arg, hon gillar nog inte att vara ensam hemma. Jag har odlat skägg och jag är hela tiden trött. Har inte ätit ordentligt på sistone.
Det luktar våt jord utanför och jag virade inte in mig i halsduken. Vi går verkligen mot vår. Solen sken samtidigt som det regnande på vägen från skolan.
Det är deprimerande att jag har ett prov imorgon. Jag hoppas verkligen att det går bra. Annars blir mitt sista påsklov förstört.
Och katten passar på att spy. Det är klart att hon är arg.
Min aptit är förlorad.
Så vad har jag gjort hela veckan? Man kan väl säga att jag har odlat på min författarlivsstil. Imorgon kommer föräldrarna hem och jag måste komma tillbaka till verkligheten.
Jag som verkligen tänkte göra tvärtom (att plugga). Men det är mycket roligare att springa ner till en café spelning och se en väns, brors, flickväns spelning. Som ett exempel.
Jag är troligen ett år försenad med min fria livsstil. Jag har hört att på högskola så gör man några tentor per tentaperiod men det blir RIKTIGT smärtsamt om man misslyckas och samlar typ åtta i hög.
Vågar jag ens börja högskola?
Slutsnackat, nu ska det bli lite ordning här.
Stör ej.
Idag blev jag glad över att två klasskompisar kramade varandra så hjärtligt. Bara en sådan sak förgyllde hela min dag. Och tänk, att om man skulle leva längre när man blev glad för andras skull så skulle man leva hur länge som helst om man gjorde det oftare. Även om man inte skulle leva längre, så har den här dagen blivit mycket mer skimrande än vanligt.
Det om något är värt att bli alldeles upprymd av, att få en kanske lagom men en alldeles fin dag.
På en gata,
är händer
sammanflätade
Flickan är kanske du
Pojken är jag
Hjärtat slår
alltid sina slag
för någon
Kanske för dig
Alltid för någon
Egentligen borde jag göra någon nytta. Mina föräldrar är bortresta men någon nytta kommer jag nog att göra idag.
Jag är inte upprymd idag.
Efter att ha varit på konserter jag tycker om så brukar en lyckligkänsla infinna sig dagen efter. Så var det efter att jag hade sett Sigur Rós på Vega i Köpenhamn, Coldplay i Globen (hade sittplats där) och Death Cab For Cutie på Berns.
Men efter Morrissey igår, han var bra men det var inte den bästa konserten någonsin. Han verkade köra igenom låtlistan på rutin och jag saknade massor med låtar som han gärna hade kunnat ta med. Ask, Hairdresser on fire, My love life, Everyday like sunday, Why don’t you find out for yourself (jag vet att han spelar den sällan live) och många fler som jag inte har i huvudet.
Han hade gärna fått hålla på längre. Det var ingen tight spelning, den var alldeles spretig. Det växlade mellan att publiken blev helt förtrollad och att publiken hamnade i en dvala som väntade på att konserten skulle komma igång igen.
Att uppträda på rutin är inte bra. Fast jag ska nog inte säga någonting, jag skulle aldrig någonsin kunna göra en lika bra spelning som honom på Hovet. Men jag tror verkligen att han kan göra helt fantastiskt, bombastiska och ståtliga konserter. Bara om han vill.
Se Morrissey framföra ovanstående rader genom att klicka här.
