Jag vill skriva ord.

Som förändrar världen.

Som förändrar mitt liv.

Som gör att verkligheten blir vacker igen.

De orden har inte kommit till mig.

För det är ingenting som händer.

Och allt jag kan är bara att vänta.

Bloggkändis

Apprapå ingenting, mina föräldrar bjöd mig på lunch i söndags. Herr Virtanen går förbi med Aftonbladet och hälsar på servitören tillika ägaren.

Om fem år, då kommer antagligen jag få rabatt. Då är Alexander ett varumärke.

Säger vi.

Vi kan väl låtsas lite?

Typ.

Genistudenter

Det finns ett piano i vår sektion.

Det låter alldeles underbart, två killar spelar piano och en tjej sjunger.

De är otroligt begåvade.

Jag sitter och bloggar.

Och vad har jag?

Mina ord.

De är inte värda ett skit.

De kommer inte att ta mig någonstans, inte härifrån, inte till ett annat liv eller till en lyckligkänsla.

Och allt jag har är bara mina ord.

Mardrömstal

Nu ska jag berätta för er vad det är för tal man får uppleva på tentor i en teknisk högskola.

På sidan två är det krångliga tal som du kan lösa efter många svettiga minuter.

Gymnasieprov brukar inledningstalen vara lätta att kamma hem.

Vid ungefär tal nummer tre vara det tal som är så simpel att det blir så fantastiskt svårt. De brukar stämplas “det är så lätt att du borde kunna det”-tal. Problemet är att de är så krångliga att det är svårt att kunna dem, dess självklarhet bländar en.

Tänk er sådana tal, gånger fem, på en tenta.

Det är alltså de första talen, fast i högskolestyle.

Snabbmatskärlek

Det är osexigt att äta på McDonalds.

Tänkte jag tills idag.

Det var ett par, de satt och tittade på varandra. De var runt trettio år. Hon tog några tuggor av sin hamburgare och han tittade på henne, hela tiden. I hans ögon såg man hur lycklig han var, att hon var hans ögonsten.

De bytte några ord och kysste varandra, hon klappade hans kind och han tittade på henne, tittade en stund ner på något, kanske ett veck på sina jeans. Och tittade på henne igen. Hon tittade och tog ännu en tugga men släppte inte hans blick.

De höll på så.

Världen angick inte dem.

Det handlade bara om dem.

Och jag satt där, andra sidan rummet och tittade på dem. Och jag blev glad, riktigt glad.

Det finns alltid någon för en.

Bloggsjälvmord/Bloggdöden

Om alla skulle sluta blogga så skulle det inte finnas några bloggar kvar.Jag börjar leta efter bloggar jag skulle vilja läsa. Jag börjar skriva den blogg jag själv skulle vilja läsa. Men det finns så lite tid för mig, det är tre tentor som gäller inför jul och jag är redan nervös. Internetkontakten kommer att dras ut och jag kommer att göra saker som är vettiga, plugga till exempel.Lärare och elever säger att åtaganden som inte har med studier att göra bör avvecklas. Det finns inte så mycket tid att tänka på annat.Jag måste avveckla mina tankar och mina åtaganden.
I Sigges sista inlägg står det tre punkter jag håller med om.

17. Började smygskriva på andra projekt “bakom ryggen” på bloggen.
18. Började betrakta bloggen som en belastning.
19. Började betrakta bloggen som en stressfaktor.

Om jag fick skriva punkt 17 så skulle det stå.

17. Började komma in i en ny fas i livet där studier värderas högre än att få uppmärksamhet för sina gärningar och dessutom där tankarna fullständigt måste fokuseras på studierna.

I punkt 20 i Sigges sista inlägg:

20. Upplevde att det kommit så många bra nya bloggar att min egen inte ”behövdes”.

Vilket jag verkligen inte håller med om. Det är antagligen hans prestationsdemon som spökar.

Själv kommer jag idag att göra saker som mina föräldrar inte skulle våga drömma om, att plugga (mycket). Sen kommer jag att bryta upp med allt som heter vuxenhet, träffa en vän som troligen kommer få mitt inre att skina som en sol.

Köpa en stor bok där jag kan skriva ned mina texter som värker inom mig istället för att sitta och skriva här.

Och när det verkligen känns som att texten ska komma ända hit, då gör den det.

Iskall kommer aldrig ta över världen, inte vinna något pris eller hänföra massorna. I fem år kommer den att vara långt ifrån storslagen. Den har funnits med så länge, jag har inte hjärta att dra ut kontakten och bara låta den försvinna. Men ingen ska förvänta sig någonting. Tidigare hoppades jag på det. Jag beivrar att ni bokmärker den här bloggen.

Jag kan inte ge så mycket mer än vad det går.

Och nu kommer en hel del ord hamna mellan massor med linjerade blad, de hör nog hemma där.

Imorgon kommer mina föräldrar hem…

Låtar som räddar

The Crash

Det finns låtar som kommer som en räddning. För fyra år sedan tittade jag varje morgon på MTV och hoppades att musiken kunde förändra mitt liv, vilket den gör. Den ger kickar när man mer eller mindre behöver det. Det var rosaglittrigt och det var nostalgi på MTV, all verksamhet stannar upp. Och så sjunger de om kärlek. Om Lauren, om ett digitalt ansikte och rädslan om att hon endast är en illusion. Men det spelar ingen roll, den handlar om kärlek och om förhoppningar.

Och jag behövde det så mycket då, sexton år och i en sådan accelererad fart i förändring att The Crash skänkte bomull till mitt hjärta.

Vilka låtar har räddat dig?

The Crash – Lauren caught my eye
Via: girlpants

Ge oss någonting nu

Jag behöver ord att skratta, gråta och förundras över. Nu när det är mörkare och tid som jag har haft över minskar så försöker jag att skicka ut en signal i internetvärlden. Sigge har lagt ner sin blogg och jag har seperationsångest. Silverfisken bloggar inte lika mycket, drivet har försvunnit.

Och jag ser genast ett vakuum, ett tomrum att fylla.

Min första tanke var att försöka fylla den. Med inlägg som får en att fördriva tiden och skratta samtidigt, så att livet går lite fortare när man önskar det. Och framför allt, de texter som Sigge har gett oss som har satt spår, åtminstone hos mig. Texter som har fått mig att inse att drömmar, längtan, åldrande och kärlek betyder någonting. Jag har inte tiden och inte heller den talangen att kunna göra det. Det är mina förebilder som ägnar sig tid, är passionerade och till och med avlönade för vad de gör, som kan göra det. Iskall kommer inte kunna bli den bloggen som ger kontinuerlig tröst eller tankar.

Men när någon säger att mina ord betyder någonting så ger det mig bränsle.

En idiot som jag

Allt började med att min katt inte var rumsren.

Det är inte ens roligt än när jag skriver det här.

Och jag vet inte varför jag gjorde så.

Vi skulle se Lasse Lindh igår. Och jag var glad och alla verkade glada. Så vi kommer in dit och är redo att betala och säger att vi står på gästlistan eftersom vi är under tjugo.

– Ni är över arton eller hur? frågar killen vid ingången.
Så är det en idiot som råkar vara jag som säger att ”nej” det är de inte.
– Alltså ni är över arton eller hur?
Idioten var inte tyst. Inte heller Josefin och Otto som inombords ägde just då alla sirener på detta jordklot som skrek ”Vad faan gör han!?”.
Idioten sa ”nej” och uttrycket var i princip ”fattar du dåligt, de är inte över arton”.

Fan.

Jag skäms mina ögon ur mig.

Det är pinsamt och helt otroligt dumt gjort.

Om jag var själv och sa precis som det var skulle det inte spela någon roll, det var mitt egna fel. Men nu så gjorde jag så att det drabbade andra. Så frustrerande då jag ville att det skulle bli så bra och sen blev det ingenting. De minnen man inte har smärtar mest.

Jag ska aldrig mer föra någon annans talan trots att jag kanske tror att jag gör en bra sak för stunden.

Och nu är det inte ens outhärdligt att tänka på att folk kommer skratta åt min dumhet, det kanske blir kul sen. Men nu är det inte ett dugg kul. Jag har fixat in oss och fixat ut oss. Kommer aldrig någonsin göra om mitt dumma misstag, det är som en skadad nerv i huvudet, aldrig mer. Jag har ett ego och självförtroende som har dykt långt ner. Känns ganska meningslöst att försöka överträffa och bevisa mina positiva sidor när jag har så mycket på mitt minuskonto, att missa Lasse Lindhs sista konsert tillsammans med sina vänner.

Och det är mitt fel.

Samtidigt är det så här, de som dömer mig för mina misstag vet inte bättre själva än att de också kunde ha gjort samma misstag. Vi är trots allt bara människor. Och ingen är perfekt (den som är det får gärna lära mig hur man gör).

Allt slutade med att min mobil har tagit sitt liv.

Tankar mitt i en rörelse, steget innan ett annat liv

Laurel Music Dreams and Lies

Jag är inte klar. Alla frågor är inte besvarade.

Varför känns det som att allt och alla har missat poängen?

Pappa som har missat poängen. Det går inte att sluta vara en pappa, en pappa är inte utbytbar.

Och kärleken, varför i hela friden har den missat poängen?

Jag behöver böcker
som läker alla sår

Musik som får
mitt hjärta
att stilla slå

Jag behöver kärlek
som alla kan få

Ge mig det nu
Ge mig någonting nu

Snart så kommer jag stå i Stadshuset, Blå Hallen och undra vad jag gör där. För jag kommer att bli som alla de andra, vuxenlivet börjar precis då.

Vill fortfarande bevisa allting, att det inte är synd om mig och att jag inte alls är så utbytbar. Men det är inte så det fungerar, andra ska upptäcka en, annars skrämmer man iväg människor.

Det är sammanhanget som skrämmer mig. Om tre år vet du vad jag gör.

Och det kommer förbli så i fem år. Kan inte hålla på att bevisa hur bra jag är under tiden jag ska plugga och vara duktig för min egen skull.

Känslan av odödlighet försvinner, mina förutsättningar är vad jag gör dem till. Tidigare var jag i ett lyckorus och tänkte att nu, nu är det min tur och nu är det precis så jag vill ha det.

Nu är jag istället mitt i en rörelse, jag vet inte hur högskolan kommer bli, jag vet inte hur upptagen jag kommer bli.

Men det kommer inte att bli som förut.

Inget rus att få kickar av, ingenting att hoppas på.

Det kommer att bli så vanligt, allt som borde göras kommer att göras.

Det kanske kommer bli roligt men ju verkligare allting blir så försvinner skimret från allting.

Jag drömmer inte längre om någonting odödligt, filmiskt med ett vacker soundtrack. Världen är kantig och hård. Och låttexterna kommer att förbli osagda, i verkligheten finns det inte någon som säger sådana saker till varandra, man dör inte för varandra och ingenting varar för evigt.

Inte ens kärlek.

Laurel Music ger mitt fladdrande hösthjärta ro, jag kommer istället drömma mig bort dit, i deras ljudlandskap. Det är där allting finns kvar, en stilla längtan efter något mer och så drömskt. Det är där hoppet bor.

Det här är en parantes, ett hej då till mitt liv av att alltid hoppas och känna sig som ett litet lekfullt barn. Vi får se om jag fortsätter att skriva här.

Jag kommer att längta och sakna efter något så vackert och så stort, det kommer alltid vara så.

Men det är inte min tur nu.

Det kanske alltid kommer vara så.

Laurel Music – The Way Love Goes
Laurel Music – No One Wants Forever #1
Laurel Music – Dreams and Lies