Inatt drömde jag om henne igen. Kanske betyder det någonting, kanske ingenting.
Trots att bloggen knappt finns kommer det ibland besökare hit, många är väldigt snälla, en del är tysta. En väntar på min debutroman. Jag undrar om den någonsin kommer. Några ser att jag har mognat i mitt sätt att tänka och skriver därefter, jag är så jävla glad att jag har kommit dit. Samtidigt känns det konstigt när jag inte känner någonting för romantiska historier och låtar som inte är verkliga.
Historier som är jättetöntiga med rosa och lyckliga slut som jag förut fullkomligt älskade trots att handlingen kan ha brister avfärdar jag nästan omedelbart. Kanske för att jag nästan var där. Nu efteråt är allt så overkligt.
Men någon säger att jag inte ska glömma romantiken, drömmarna och visionerna, vad skulle jag vinna på att glömma allt det?
Jag har varit på Lasse Lindhs releasefest på Pet Sounds Bar, det var trevligt och keyboardisten rockade mest. Mitt i all angenämlighet noterade jag ett par, pojken sjöng med i låttexter som “Hur kunde det bli så här fel? Det skulle ju alltid vara du och jag” och flickan tittade på honom med en likgiltig min. Kanske för att han sjöng fult, kanske för att hon undrade vad han höll på med. Den dagen när jag har funnit kärleken med ett stort k, älsklingen med stort ä så kommer jag aldrig sjunga med i sånger om olycklig kärlek, speciellt inte med Lasse Lindhs texter.
För hans nya skiva “jag tyckte jag var glad” är den bästa svenska skivan han har någonsin gjort, den är så äkta och det märkligaste av allt, hans texter går att känna igen sig i. Speciellt i rader som ”Vad hände, vad hände, vad hände, vad hände med oss? Jag trodde jag äntligen hittat nått jag kunde behålla.”, “Och aldrig att jag låter dig glida igenom mitt hjärta, för det är svart och kallt och fult utan dig” och “Nu när jag har känt kärlek vill jag bara ha mer.”
Direkt efter den svettiga spelningen tog jag och min vän oss till vår gamla gymnasieskolas studentskiva. Ett ställe med få sittplatser är det tråkigaste som finns, då måste man dansa hela tiden och när det är fler killar än tjejer så blir det gruffigt. En kille undrade vad jag pluggar, jag svarade som det var. Han verkade mer entusiastisk än vad jag var. “Tänk dig, man får en fet utbildning, man får ett jobb man trivs med och klart som fan att man får en brud man kommer att fullständigt älska, har man något innanför huvudet kommer inget att hindra en, man behöver inte oroa sig för någonting, man kommer ge sig själv, sina barn och sin tjej en trygghet som man förtjänar.”
Jag vet inte vad jag tänkte med.
Jag vill vill vill att det ska gå.
Det måste det.
Det här var sista inlägget på Iskall. Det är inte så konstigt egentligen, det står kanske att jag har bloggat sen april 2004, det kunde ha varit bloggen om mig men det är precis tvärtom. Vid en närmare läsning och återkommande känslor från förr så ser jag att den inte handlar om mig, det handlar om det jag önskade att jag skulle få. Om hur jag fick det/känslan och hur jag fick säga vi, ett litet ögonblick under ett helt liv.
Och älskade det, och jag älskade henne.
Hon sa att hon var min illussion, men när jag drömmer är hon där.
Sen förlorade jag allt det, och henne.
Det är det Iskall handlar om, om hur det var innan hon kom, under tiden hon fanns och när hon försvann.
Så, det här är punkt med ett stort P.
Hej då, Iskall och tonårsdemoner.
Det är dags att gå vidare nu.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.