300 besöker den här bloggen i månaden. Det är då jag börjar undra varför det är så.
Använd med fördel kommentarfunktionen. Eller så kan du säga dina svar till mig.
Vi behöver våra hjältar. De som överlever hjärtexplosionerna och minnesrånen. De som ger orden man behöver, så att man vet att man inte är ensam. Ensam om att gå sönder. Alla går sönder någon gång. Hjältarna är de som har orkat göra en resa, bakåt och långt in, vidrört det som har skadat eller förändrat dem. Hjältarna är de som har tagit sig tid och delat med sig av sin resa. Jag behöver mina hjältar. Utan dem skulle jag aldrig veta att det inte är bara jag som känner så. Att det inte är bara jag som tycker att det blir svårt ibland. Alla får sina sprickor ibland. Och det är helt okej, en hjälte har haft det likadant.
Hör ni hjärtslagen? Vi glömmer bort gravitationen och livet går upp men gravitationen glömmer aldrig och livet går ner. Så där sitter man på ett rosa moln, hjärtslagen håller en vid liv. Och mitt i allt tittar man ner och ser att det fluffiga molnet inte är under en och så ramlar man. Det är tur om man gör det tidigt och inte senare. Men det gör ju ändå ont. Så håller man för där det ömmar och undrar lite. Ja, man undrar ju hur de som fortfarande är kvar på sina jävla moln gör. Ramlar de inte ner någon gång?
Jag jobbar nuförtiden. Igår gjorde jag en tabbe där. De verkade tycka att de inte gjorde något. Men fan vad olustigt det kändes. Men alla gör ju lite fuckups ibland, eller hur?
I fredags var jag och några kursare på Stureplan och festade. Tänka sig! Ett studiebesök bland seriefigurer och uppblåsta tvåbeningar. En flicka som var rund under fötterna frågade vägen till DJn och tyckte att mitt svar var drygt och att jag var kaxig, tänka sig. Undrar varför folk har vågat göra mig illa då.
Annars så dansade vi, vi dansade nog jätte mycket. Jag tror inte att jag dansade fint. Fint var det när alla på dansgolvet sträckte upp händerna, upp mot himlen när basen och melodierna fick fötterna att lyfta från dansgolvet. Det är dit vi ska, där händerna pekar, det är mot himlen vi ska. Det är dit vi vill. Oavsett om man är en blondinbella, medelklass eller backslick. Det är himlen vi vill till.