Jag är på ett skrivarläger, arbetstiteln är Jag spenderade en lång tid i Isola. En novell som handlar om kärlek (suprise?), illusioner och en hyllning till vad Kent gjort för mig och kanske för dig.
Tills i förrgår insåg jag att jag omedvetet trott att jag visste hur folk tänkte. Så är det ju inte alls. När jag skulle lägga mig insåg jag hur jobbig jag har varit. Alla människor är inte som de jag har mött. Det har en viss N gjort klart för mig.
Och för första gången i mitt liv har jag blivit rädd för livshastigheten. Den här gången är det inte jag som har kastat mig ut i någonting. Den här gången är det jag som måste ta mitt ansvar. Nu vet jag vad J menade när hon sa att hon var rädd. Nu vet jag precis vad jag gjorde för fel.
Det är fullt möjligt att underskatta ett krossat tonårshjärta. Det händer hela tiden. Ni vet, när man stapplade rakt ut i livet tillsammans med de första drömmarna. Man glömmer aldrig den man älskade för första gången. Den som man lägger precis allt hos. Den som tog allt ifrån en. För första gången. Det går aldrig över. Den första smärtan går aldrig över. Så där står man, med sina idéer.
Ett nyårslöfte där jag inte skulle lyssna på Kent år 2008 uppfyllde sitt syfte. Jag upptäckte annan musik och blev gladare. Gjorde ett undantag. Gick till Kents spelning på Zinkensdamms IP. För två år sedan gick hon och jag förbi idrottsplatsen och diskuterade om oss. Hon ville hålla min hand, för att det kändes bättre. Ni förstår, jag ville hålla hennes hand, jag ville krypa in i hennes ögon, känna varje millimeter av hennes hud i under mina händer. Sen hade jag en idé om att hon skulle känna lika mycket. Men ni vet ju, det går inte att forma kärleken med en hammare. Tusentals ord, hundra dikter och alla handlade om henne. Men hon och jag hade inte förstått en rad, vi hade inte kommit någonstans. Åh, jag har sagt så mycket till henne, det ska ni veta. Men jag gjorde så lite. Då blev det fel.
Kent gjorde en fantastisk konsert. Musik jag minns. Musik jag älskar. Sen överraskar de med en ny låt. ”Det här är till en person, som inte är här” säger Joakim Berg, ”Jag önskar att hon var det nu”.
Allt som är och allt som varit
Allt vi tänkt och allt vi drömt om
Alla våra högtflygande planer
Dom sprack på små detaljer som man glömt
Jag trodde att jag visste vad jag ville
Men vad fan jag var så ung och dum och full då
Allt värt att veta har du lärt mig
Men du säger att jag inte står i skuld.
Så håll ditt huvud högt
För jag älskar allt du gör
Håll ditt huvud högt
Det är allt man kan begära
Jag vet att du gav mig all din kärlek
Utan krav på en motprestation
Åh, som jag önskar jag var värd dig
Att jag kunde ge dig nånting lika stort
Men håll ditt huvud högt
För jag älskar allt du gör
Åh, håll ditt huvud högt
Jag har allt man kan begära
En sådan vacker låt. Tänk om någon hade skrivit en sådan låt till mig? Och sen började jag tänka på J. Intensivare än någonsin. Det var en massa ord och meningar som jag hade hört och läst från henne. Kanske inte exakt så. Men ett hjärta har inget skydd. Ett hjärta är ett lätt prickskjuta.
Det är möjligt att lyfta ut alla ord, från låttexten och berätta vad de betyder för mig. Det går. Tro mig. Men det finns en fundamental skillnad i låttexten mot händelseförloppet för några år sen som fick min värld att stanna upp. Jag har inte kunnat skriva en enda rad som jag ville skriva sen konserten. Jag har inte kunnat skriva en enda dikt eller låttext.
Jag vet att du gav mig all din kärlek
Utan krav på en motprestation
Åh, som jag önskar jag var värd dig
Att jag kunde ge dig nånting lika stort
J sa under ett träd i Hultsfred 2006 att hon visste hur mycket kärlek jag gav henne men att hon inte kunde ge all den kärleken tillbaka. Och att hon inte var värd det. Det ord som saknas är motprestation. Det var väl det ordet jag hade letat efter. Hela jävla tiden. Varför tänkte jag inte så? En kärlek utan motprestation. Men sen var det försent. Det blev en spricka och allt det där. Det gick åt helvete. Jag spikade upp mig själv på korset. Det var så synd om mig. Jag önskar att jag inte gjorde så. Jag önskar att jag valde mina strider. Att undvika just den.
I ett mail skrev hon att jag skulle hitta en annan J. Hon underskattade ett blödande tonårshjärta. Och ni vet väl redan hur det slutade? Hon försvann. Än idag kan jag säga att jag skulle vilja förändra slutet. Att vara vän. Åtminstone att skiljas åt som vänner.
*
Just inatt minns jag hur katastrofen började. Hon sa något om att allt inte handlade om mig. Och att hon sa massa ord som jag hörde inspirerades från min bästa vän O. Jag blev arg. Jag blev ledsen. Jag visste att jag började förlora henne.
*
Just inatt minns jag när vi gick i ett vårigt stockholm och sa att hon inte tänkte som O. O som hotade för att man skulle tycka om. Hon sa att hon inte ville förlora mig.
Ni vet ju vad som hände sen. Jag förlorade henne. Hon förlorade mig.
*
Dagen efter konserten lyssnade jag på Kent till fyra på morgonen. Nyårslöftet var sedan länge brutet. Jag tänkte på alla skivor de hade gjort, alla texter Joakim Berg hade skrivit.
Samma dag frågor Per-Sinding Larsen i SVT-huset vad en grupp Kentfans tycker om den nya låten. Jag berättade att jag tyckte om den. Jag berättade för alla om min teori jag kom fram till fyra på morgonen. Jag berättade att alla har en hjärtesorg från tonåren. Jag har en. Hon heter J. Alla har en J. Och jag tror att alla kreativa människor som Joakim Berg återkommer till sin J och skriver böcker, dikter eller låtar. Per tittade lite förundrat och sa sitt skånska (eller vad det nu är för dialekt) ”ja” och ”kanske är det så”.
*
Det är lätt att underskatta ett trasigt tonårshjärta. Det görs hela tiden. Ni förstår, nu försöker jag göra mer än att säga saker. Men det har också blivit fel. Ett tag efter konserten tänkte jag på hur det skulle vara om vi träffades igen. Sen började den tanken bli obehaglig. Ni vet ju, det är två olika liv nu. Så är det. Även om någon har varit viktig kan man växa ifrån varandra. I alla fall har säkert hon gjort det.
Nu handlar det verkligen om mig. Ett hjärta som sörjer någon jag kände. En som jag troligen inte kommer känna igen. Men ni vet, ett trasigt hjärta har svårt att läka. Så är det. Jag väntar på att det ska gå över. Men det kanske inte går. Ni vet ju vad jag tror.