Month: August 2008
Vi kan väl drömma hårt?
Den stilla frossan
kommer ibland
och gör mig feg.
Himlen kan falla
och skada mig,
det kan bli fel.
Jag behöver höra
att allt blir bra
slippa falla hårt.
Vi kan väl
drömma hårt
så att vi vinner.
Så att det inte gör ont
så att vi klarar oss.
Om nätterna,
vinner vi då,
om nätterna?
Om dagarna,
överlever vi då,
om dagarna?
Dölja sprickor som fortfarande dröjer
Jag är glad nu.
Det är över nu.
Sätter eld
på det jag vet.
Men jag försvarar
bomberna.
Väljer mina krig.
Eller,
så förlorar jag
mig själv.
Att skylla ifrån sig är
att drunkna långsamt.
Så det kom
en hand genom
vattnet.
Jag tar tag i
sånt som
jag tror
aldrig släpper.
Om det aldrig går över
går jag sönder
om jag aldrig
får:
Känna orden i
hennes andetag
igen.
Lilla pojken,
hur var det nu?
Dina drömmar,
dina sår.
Dina tankar,
dina bilder
i ögonvrån.
Du blev rädd
när någon tog
tag.
Tänk att
du hade glömt
att känna
slagen i
hjärtat.
Tänk att
någon tog
tag i dig.
Du skyddar minnen
från sommaren.
Samlar bilder
och ord
innan sömnen.
Tänk om det
aldrig går över?
Lilla pojken,
hur är det nu?
Du har ju
tvekat,
men också
läkt dina sår.
*
Hej,
så du klev rakt in
med skorna på.
Väckte de
släckta
bränderna.
Jag tror
du förstår.
Att pekar jag
dit
är du där.
Så för all
del stanna
gärna kvar.
Alla dörrar
visar vägen
in.
*
Kan det vara
sant? sväljer
jag och viskar.
Det hugger
som knivar mot
handen.
Men visst
jag tuggar grus
och visslar.
Försöker dölja
sprickor som
fortfarande dröjer.
Visst jag ler
och undrar om
vi någonsin landar.
Men mellan paranteserna
pausar vi
ju och pratar.
Så vi exploderar förvånat
för vi stannar ju
kvar och finns.
En skillnad. Det är allt.
Om jag inte har missat något: Dåtid är inte alltid.
– Jag har varit ledsen länge nu, sa jag idag till min mor.
Hon tittade förvånat på mig.
– Saknade du dem så mycket?
Ja.
Jag tror inte att ni förstår. Det har gjort så ont. Sömnen hann inte lämna ögonen innan den ständiga frågan närvarade. Vad gick fel?
När tankarna är på flykt. Det är då det händer. När jag minst anar det.
Ögonblick under filt, två stora ögon ovanför täcket. En viskning. Du är fin. Sen en kyss. Sen en promenad. Jag sa nej nej nej. Hon sa jag vet, jag vet, jag vet.
Men vi var rädda om varandra. Förvånad. Som om det har aldrig hänt mig. Men det har det inte. Tills då. Jag kommer att vårda dessa minnen ömt. Jag är gladare nu. Äntligen.
Det gör ont att ge men inte få. Att vara precis intill men inte nå fram.
– En dag får du tillbaka allt du har gett, har mamma sagt.
Jag förstod inte. Jag trodde inte på henne. Det har pratats så mycket om att det finns tusentals andra människor som inte är likadana. Men jag kände inte dem. Jag gjorde om, försökte göra rätt med ett ömt hjärta som resultat.
Tusentals människor. Men alltid samma resultat. Trasigt hjärta, trasigt hopp. Så skulle det förbli. Som vanligt hade jag fel.
Kanske hade jag otur, kanske har jag lärt mig. Att uppskatta det jag får. Jag har målat tavlor där ingen kunnat gå. Försökte ge men blev bestulen.
Sedan fick jag en hand, blickarna, orden de trötta andetagen och ett huvud mot min axel och jag gav tillbaka.
Det är sant. Det finns fler än tre människor. Fler än tre sätt att bemötas på. Och det finns fler sätt än att prickskjuta hjärtan.
Ibland prickskjuts det inte. Ibland känner man bara. Ibland räcker det.
Tusentals människor. Vad är det mot tre? Ingenting. Ingenting alls.
Vad är tre som tog mot en som gav? En skillnad. Det är allt.