Inatt drömde jag om henne för första gången på länge. Det var en märklig dröm. Hon frågade om jag hade saknat henne. Jag svarade att det hade varit tungt utan henne.
Jag tänkte inte mer på min dröm förrän jag läste i min kalender idag.
*
Jag levde i en bubbla. Den var aldrig krocktestad. För när man är ung och inte har upplevt den stora kärleken så bygger man mycket på fantasi, tror att det ska gå.
Och jag trodde verkligen att det skulle gå.
Det är redan som ett smärtsamt minne. Hennes farväl.
Och det fanns inte ens någon förklaring. Så jag kommer på dem ibland, någon anledning att bygga vidare på mig själv, förändra, förbättra. Men det enda jag vet var att hon inte kände någonting och det var innan hennes farväl.
Hon har också hoppats, sa hon. Och hon har också mött mig på halva vägen, det vet jag.
Men det skrämde henne, att jag kände allting. Hon sa att jag var hennes illusion och att allt handlade om mig, jag förstod inte vad hon sa. Jag blev arg istället.
För jag älskade henne. Jag älskade henne så in i helvete, ingen kunde älska henne som jag gjorde. Varför ville hon göra mig illa, undrade jag.
Hon ville inte det.
Hon ville bli det jag hade skapat, innan jag träffade henne. Hon var rädd att magin skulle försvinna av ett enda felsteg. För hon befann sig i ett minerat land. När som helst skulle allt krackelera.
Jag önskar så innerligt att hon inte blev rädd, att hon sa något, att hon inte påverkades av det jag kände.
För hon läste min blogg. Spelade med.
Jag ville ge henne alla chanser, trots alla fel och brister hon trodde sig ha eller verkligen hade.
För jag älskade ju henne, jag kände verkligen så. Varför tvivlade hon?
Jag förbannar min blogg och mina drömmar.
*
Först kom tårarna, sen ilskan och till sist sorgen.
Först var jag tom. Sen var jag så jävla arg på sveket, vänner gjorde inte så, varför kallade de sig för något de inte var? Jag hatade deras klichéer till avsked och hennes val. Hon var den sista jag ville förlora. Men hon kunde antagligen inte hantera den tagg jag hade kvar i mitt bröst.
Det var ingen enkel sak, att bortse från ett halvår som man har hoppats på. Hon sa ingenting. Jag klandrar henne inte. Hon ville inte förlora mig.
Sen sorgen: Varför hade jag levt i min bubbla? Varför hade jag bloggat? Och inte minst: Varför sa hon ingenting? Varför gjorde hon sig till den hon trodde jag ville ha?
Och varför? Varför tog hon farväl?
Det är en sorg som har avtagit, men den är inte utbytbar. Taggen i mitt bröst finns alltid kvar.
Hon har gjort sitt val.
Ett helt liv utan henne och jag börjar nästan vänja mig vid tanken.
*
Inte en enda minut vill jag ta tillbaka. Jag älskade allt jag fick. Trots hennes skådespel, trots hennes val.
Och jag kommer aldrig välja bort kärleken. För den är värd allting.
För hon var den första som var på riktigt.
I min kalender på dagens datum ser jag något jag inte har skrivit.
Jag har glömt hur hon talar men jag vet fortfarande när hon fyller år.
*
Om svaret inte är kärleken?
Vad är då frågan?
*
Hade tänkt göra den här bloggen till något slags monument över det som hände 2005/2006. Det är en ganska larvig tanke. Här är en blogg för att mitt hjärta gick sönder ungefär då. Det blir lite för martyraktigt, poetiskt och ”jag offrar mig för händelsen”.
Alla på KTH vet att den här bloggen finns. Egentligen borde inte det här blogginlägget heller finnas.
Det är märkligt, när jag startade bloggen april 2004 ville jag att alla skulle läsa den. I slutet av 2006 ville jag inte att någon skulle läsa den för att ALLA gjorde det. Hon hade gjort det sedan länge utan att jag visste det. Jag skrev till henne genom bloggen, hoppades att hon skulle läsa trots att jag trodde att hon inte skulle göra det. Hur värjde jag mig då så att alla inte läste allt om mig? Det var en enkel lösning, det var bara att lägga ner och sluta skriva. Ibland saknar jag bloggandet otroligt mycket men vetskapen över att folk kunde läsa allt om mig satte en spärr och begränsade mig och mitt skrivande. Det blev inte äkta.
Nu har mitt skrivande utvecklats, tror jag. Kommentarer om att jag skriver mycket om kärlek har jag tagit åt mig, kärleken är fortfarande viktigt men det är helheten som är viktigast. Historien, händelserna och nutiden, sammanhangen spelar roll.
Hon är en del av min historia, det jag var då var på grund av att det fanns bakomliggande anledningar till hur jag hade blivit, min historia, de filmer jag hade sett, den musik jag lyssnade på och upplevelser jag hade genomgått. Hon är minst lika viktig i tidslinjen.
Allt har en anledning. Det är där första orden kommer ifrån. Jag föddes, växte upp och verkade. Nu är jag i ett ingenmansland. Det finns ingen tid att förlora. Jag måste ta in massor med information.
Kanske är det ett nytt skede för bloggen Iskall. Kanske stannar det här, för alltid. Eller så blir det en annan blogg i ett annat namn.
Den som bryr sig får se. Jag gör det inte så mycket, just nu.
*
Chavelle – Send the pain below
*
* Ja, det är en oförskämd ripoff av Daniel Åbergs arbetsnamn till hans roman.
Jag tror du har utvecklats massor, precis som många andra av oss. Särskilt på den här tiden. Jag tror mig kunna se det på ditt sätt att skriva, som för övrigt är jättefint, och jag tror mig kunna se det i ditt sätt att se på saker. Lite mer realistiskt kanske? Fast inte utan den romantiska gnistan, den skulle du väl aldrig lämna.
Man ändras mycket, man lär sig mycket, av sådana där kärlekshistorier som aldrig blir något. Tro mig. Jag har också bara haft sådana. Aldrig något riktigt, aldrig något som blivit något. Och jag vet hur det gör ont att vara nära, jag vet, och jag tror jag har börjat ge upp desperation, jag tar det som det kommer. Du med?
För kärleken är säkert viktig men jag känner den inte så bra. Bara lite, och det i form av kärlek till nära vänner och till familj, och ibland till en helt okänd människa. Det är också viktig kärlek, men jag tror att det viktigaste är att utveckla självkänslan och självständigheten så att man inte bara klänger på olika människor. Det är det vi lär oss nu.
Vi ska ta en fika och diskutera sånt här, för vi är rätt så kloka, eller hur?
Ta hand om dig.
Det låter som att du kommit in i ett nytt skede. En insikt? Kanske kommer du kunna släppa taget och gå vidare helt? Jag vet att det kommer ta en lång lång tid för mig att komma dit du är nu, för jag kommer aldrig någonsin att förstå, men jag är verkligen glad att du kan det.
Snart ska vi på Damien Rice!
mållös.