Tag: ångest

Ulrika, jag tror att du kommer bli något fint. Kämpa på. Du drömmer. Du verkar välja, du verkar undra vad du håller på med. Jag vet att man inte kommer någonstans om man aldrig frågar. För det kan man väl göra ibland? Fråga alltså. Du cyklar flyger svävar fram på gatstenarna i den stad jag är född i, du spiller vin i en stad du håller på bli vuxen i. Vi håller på bli vuxna nu, du och jag. Det hela avgörs nu, vad vi kommer bli. Du försvinner in i dina juridikböcker, du försvinner ut genom fönstret, du försvinner in i ett rum fullt med vänner, du känner dig bäst i världen ibland. Du skrattar, nog, jättemycket. Smittsamt och märkbart. Jag vet inte. Jag vet inte men jag tror att det pirrar hos dig ibland, behåll känslan, kom ihåg den, sök den. Du har längtat, jag tror att du har det, dina vänner är det du har. Men du är allt du har. Tentorna kan vi klara oss utan. Men Ulrika, fortsätt framåt. Du drömmer ju, du lever ju, i allra högsta grad. Fortsätt. Kämpa på. Jag vet att du tycker det svårt, ibland, jag har det också svårt, ibland. Men ibland tycker vi inte det, ibland är allting helt underbart. Så är det, ju. Jag tror på dig. Jag gör verkligen det.

Alexander.

Att påverka världen mycket lite

Jag tycker att Eric underskattade sina bloggärningar det här året. Den bredd han skämmer bort sina bloggläsare med är fantastisk. Det är längesedan jag har följt en blogg dagligen som hans. Imponeras ständigt över att han lyckas framföra sina åsikter om stort och smått, om det som är viktigt och oviktigt.

Jag känner inte honom, jag har försiktigt hållit mig i bakgrunden när vi har varit i samma rum, stalkervarning på hög nivå. Tills idag, kunde verkligen inte låta bli att hälsa på honom och tacka för allt fint och bra han har skrivit när jag gick förbi Snotty där han och Sebastian spelar skivor. Är rädd för att Eric tycker att jag är suspekt, hoppas inte det. Däremot så vet jag inte om jag är särskilt oroad över vad Sebastian tycker som skrattade när han hörde att jag citerade Erics ovan nämnda blogginlägg. Det är okej, tror jag, det hela är väl trots allt lite udda.

Ännu värre är att även om jag inte känner honom så tycker jag att han är småcool. Ung och stilig rör han sig vant i klubbvärlden och medievärlden. Och han är din kompis i bloggformat som du bjuder in på en kopp te, diskuterar världens tillstånd och musik. Sen spelar ni kanske lite tv-spel och får duktigt med spö av honom på FIFA.

Eller så är det inte alls så. Han kanske ler snällt mot folk han inte känner. Tar kanske sedan fram sin psykopatiska Dexter-sida i närheten av de människor som fruktar honom. Jag vet inte. Men jag vill gärna tro att han är världens snällaste, motsatsen skulle vara så svår att förstå.

Till saken hör att han rekommenderade en låt till mig (som en annan hade rekommenderat honom när han var i samma sits) att spela på repeat när livet var miserabelt den där hemska julidagen inte för så längesedan, jag var nydumpad och förvirrad. Men plötsligt fick jag en låt där jag kunde pressa in förvirringen och den oerhörda svarta sorgen.

“Det hjälper inte, men det hjälper.” skrev Eric i kommentaren till mig.

Det hjälpte Eric, det hjälpte trots allt.

Om detta är att påverka världen mycket lite så får det väl vara så.

Belle & Sebastian – Sleep the clock around

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.