Jag hatar den sköra människokroppen. Den är läskig och kan plötsligt gå sönder. Människor faller ihop eller får plötsligt ont inom loppet av sekunder.
Som ung trodde jag att jag aldrig skulle dö. Nu vet jag bättre.
Har ont i kroppen eller rättare sagt på kroppen men jag vet inte vad det är. Jag vill bara att den ska läka. Så jag tittar avundsjuk på de människor som inte verkar ha ont. Jag försöker komma på hur de gör som jag inte gör.
Så jag har sett ondskans blick på löpsedlarna idag. Och allt de gjorde var att leva. Och Anders, Anders Göthberg. Han som ser så cool ut på cd-bookleten och verkade högst levande. Vad hände egentligen? Det var väl inte du som stod först i kön, det var väl inte du som skulle ta steget ut ut ut?
Jag tänker ta mig upp på ett berg, ta med mig någon som betyder något och vi ska peka mot himlen och vi ska titta på varandra och tänka att det är väl dit vi ska, det är väl dit vi hamnar till slut? Jag kan sitta och göra vad som helst, lyssna på en föreläsare, plugga eller kanske prata i telefon och plötsligt så tänker jag på något som betyder något. Jag tänker stå på ett berg eller på något annat symboliskt ställe som visar världen och det sköra lilla livet. Jag tänker stå där och tänka på alla de som betyder/betytt någonting, jag tänker stå där och kanske säga namnen högt eller tyst för mig själv. Tack Broder Daniel, tack Kent, tack mamma, tack pappa, tack M, tack Em, tack J och tack El. Vad som än har hänt har ni en plats som jag ibland oväntat återbesöker. En strand med ett levande hav, en färgfylld äng med morgondagg. Det finns saker jag fortfarande uppskattar. Vad ni än tror. Och jag tänker inte vara färglös igen.
Det är så kort. Livet ja. Det är så kort. Och varför ska man slösa bort på att vara grå. Varför har jag varit grå i två år? För det är väl snart två år sen jag släppte en bomb eller vad det nu heter när man är kär och rädd. I tre år har det hänt något spektakulärt på samma datum i maj, kändiskramen, sagt att någon är behövd så mycket att det gjorde ont och stått på Götgatsbacken för att påbörja en ny resa. Tre olika år men samma datum. Och jag har hela tiden gått tillbaka till mig själv och tittat och försökt förändra så att det är rätt.
Ibland gör man rätt ibland gör man fel sjunger Markus och han kanske är ung och kanske är det självklart men precis, precis så är det. Spår 3 på Markusevangeliet får mig att rysa, varje gång. Den är så perfekt, den är så drömmande. Drömmandet som jag har gömt undan och gått vidare (men jag spricker upp ibland som nu). För det är ju en resa man gör och vi ska alla åt samma håll. Jag tror att människor blir rädda om man bryr sig. Jag tror att människor tycker att det är en börda när man försöker räta ut det man har missförstått och det de har missförstått. Och jag är så innerligt tacksam för de vänner jag har kvar och de vänner jag har haft för de har ju gett något i medgångar och även i motgångar. Alla har vi blivit byggda av pusselbitarna&ledtrådarna och lärt sig något och blivit något. Det finns saker jag avskyr och det finns saker jag vill förändra men jag försöker inte att vara grå för det är att slösa bort min tid. Jag vet inte riktigt men jag trivs ganska bra med mig nu och jag trivs ganska bra med hur jag har det. Och istället för att plugga har jag gjort ett blandband, en hyllning till musiken, det är Markus fel. Men det är okej. Om det är något ni ska lyssna på så är det hans låt som finns på mitt blandband. Jag tycker dessutom att du ska kommentera musiken. Gör det. Det är så himla roligt att få veta om vad folk tycker om musik. Och jag tycker också att du ska göra ett eget blandband. Gör det. Och skriv om den här. Jag lyssnar gärna.