Julsånger från vardagsrummet

Jag hör julsånger från vardagsrummet. Nu börjar julstämningen infinna sig. Lite.

Igår såg jag och Simon You and me bob på Punktmedis. De bjöd på en akustisk spelning och mysfaktorn var hög eftersom vi befann sig i ett bibliotek och de är fortfarande väldigt duktiga. Det finns nya låtar på deras Myspace. Jag tycker att du ska lyssna på dem.

Annars var det trevligt i fredags när jag och Simon var på [ingenting]‘s spelning. Massa nya musiknyförälskelser att minnas och lyssna på. Lacrosse. Anna Järvinen, åh, hennes uttryck. Jag måste få se henne igen.

Idag har jag julhandlat. Det gick effektivt och smärtfritt. Inte så nytänkande och inte så mycket tanke bakom det över huvud taget. I år är julen för mig i litteraturens tecken. Fick lite ångest när jag insåg att jag är så dålig på att slå in paket, hoppas att ingen märker något.

När jag var liten var julen något magiskt och färgglatt, ungefär likadant som att allting var så stort när jag var så liten. Platser som jag minns som mycket vackra är inte särskilt speciella när jag återbesöker dem. Därför undviker jag att hälsa på dem igen, varför ska jag förstöra de magiska minnena? Men julen, den är oundviklig, jag tror att julen toppade för mig 1998. När jag och mamma hade precis kommit hem från USA efter att ha “bott” där i tre månader. Alla de månaderna längtade jag hem. Nu längtar jag bort, inte hem i alla fall. Alltid denna längtan.

Så sedan 1998 pekade julformkurvan nedåt, julklapparna blev mindre och mindre genomtänkta. Kanske för att jag inte önskar mig så mycket saker längre och om jag gör det så köper jag oftast det direkt, att vänta ett halvår på att jag till exempel ska kunna lyssna på musik i en stereo på mitt rum är otänkbart. Men visst, det handlar inte bara om julklapparna. Utan om familjerna också.

Ju äldre jag blev, desto mer insåg jag att jag lever med en väldigt liten familj. Vänner har den fantastiska gåvan att ha en stor familj runtomkring sig. Men det får inte jag. Så jag lyssnar avundsjukt på vännernas berättelser om att de för första gången hade fått träffa sin brorson och vad farmor och mormor gjorde för tokigheter. Men inte jag. Jag har bara mina föräldrar. Eller, jag har mamma och Rickard. Det är bra så länge det varar.

En tanke för några dagar sedan när jag låg och drog mig i sängen; var ska jag vända mig när min mamma dör? Banden har kanske knutits för hårt. När hon dör är jag för mig själv. Det är jag säker på.

Min kusin hälsar på. Hon sitter i vardagsrummet och hör på mina föräldrars prat, speciellt mammas. Jag undrar hur mycket hon lyssnar, jag undrar hur gärna hon egentligen vill vara här. Vi är en ganska tråkig familj. Men det är ett hem, det är mitt hem, jag har ett hem.

Så jag ska väl gå ut i vardagsrummet och inte låtsas om någonting. Men innerst inne så är de det finaste jag har. De är allt jag har. Och julen handlar väl mest om att uppskatta det man har.

God jul.

När det är dags att stiga upp

God morgon. Vi kan torrt konstatera att klockan är två minuter över två, det är klarblå himmel och säkert svinkallt. Jag börjar känna igen dammråttorna och har börjat tänka på namnförslag och städning. Jag har fått order från högsta ort (mamma) att handla tio strumpor för 100 kronor, får hon inte klimatångest över billiga och (säkert) importerade strumpor från långtbortistan? Mina hörlurar har gått sönder och jag funderar på om jag förtjänar att köpa in-ear hörlurar som komplement till jultomtens leverans av grymma slutna hörlurar från Technics.

Ikväll är det någon sorts julfest med Svenska musikklubben, [ingenting] kommer vara där. Och Simon lyckades få mig att ta mig dit ikväll. Vi ses där.

Annars så kan du väl använda kommentarsfunktionen om du skulle vara sugen på att skriva för Kaffepaus.com nästa år. Det skulle vara hemskt trevligt om du gjorde det.