Tag: kärlek

På natten ringde det på dörren. Kusinens respektive hade ingenstans att sova. Det var en märklig känsla. Det var som om kusinens hela liv stod i hallen. Jaha, det är alltså såhär det är. mamma pratade med honom i köket medan jag satt inne i mitt rum, adrenalinet höll mig vaken.

Jag frågade kusinen hur fortsättningen skulle bli. Om ett halvår skulle hon få dricka ett glas vin till maten. Senare skrattade läkaren på sitt rum och sa att han aldrig hade sagt det.

Det var som om juldagarna försvann. Tankarna var hos henne. Jag minns inte någonting av de dagarna nu när jag tänker på dem.

En enorm lättnad infann sig när hon blev utskriven från sjukhuset och satt i mitt vardagsrum samtidigt som en stor oro var som mörka åskmoln långt bort över vattnet, en oro över hur hennes framtid kommer att bli. Hon får inte dricka mer. Hon kommer inte att klara det.

Samma kväll som hon hade blivit utskriven träffade jag Pontus. Han berättade om sina framgångar med flickorna. Jag log och drack mer. Bedövade känslan av nederlag.

Samma natt var jag övertygad om att jag skulle gå sönder inuti. Att bukspottskörteln också skulle lägga ner, precis som den gjorde för min kusin. Jag kände efter ett par gånger för att försäkra mig om att det inte var buksmärtor.

På morgonen låg den bara där, den då ännu inte utlästa boken Varulvsvalsen av Sigge Eklund. Jag läste ut den i ett streck. Min tidigare likgiltighet inför bokens handling och problem var som bortblåst. Jag förstod den, nu när jag och min familj plötsligt var en del av en varulvsvals.

Och den skrämmande insikten om att för att man själv ska överleva måste ska vi peka med hela handen. Och kanske släppa taget. Annars är vi kanske fast.

Sen fortsatte jag med Sigge Eklunds bloggtexter. Läste bloggen när den fanns då. Idag inser jag att hans inläggs gemensamma nämnare är nostalgin, melankolin och drömmande. Ständiga försök att fånga viktiga platser, stunder och händelser. Det är en avgörande slutsats.

Det har påverkat mig. Iskall fick långa texter. De var drömmande, de var storslagna. Den drömmande attityden smittade av sig, jag försökte få med mig någon. Någon jag var rädd om, någon jag tyckte om.

Men sen gick det som det gick.

Kära medresenär, vi har tagit oss ända hit. Mer eller mindre välbehållna. Och vi kanske har dragit på oss lite nitlotter det här året, men vi är vid liv.

Jag vill inte se på mitt liv kantat av otur och nederlag. Den har varit och är väldigt fin om jag ser mig lite mer uppmärksamt omkring.

En vän frågade om vi skulle gå på en långpromenad. Bara en sån sak. Det har varit längesedan jag har gått så stora delar av söder på en dag. Vi gick på gator jag aldrig har gått på. Vi gick på gator jag kände igen, minnen låg längs vägen.

Även om det inte råder samma syn på utbildning och vänner med min mamma. Kan jag inte bara låta all det jag vill ge det här livet mellan fingrarna.

Och även om jag har förlorat en vän som betydde så mycket mer än så. Trots att vi var unga. Trots att vi var drömmande, särskilt jag. Och trots att vi var rädda, särskilt hon. Så visste vi inget bättre.

Men jag har lärt mig av mina misstag. Man kan inte forma kärlek med en hammare, man kan inte forma kärlek med vilja.

Och jag vet inget bättre än att bara fortsätta. Jag behöver inte drömma för att åstadkomma något, livet är tillräckligt oberäknelig. Ju.

För det är ju livet, det är ju livet.

Gott nytt år.