“Jag vill inte ha mycket morfin, annars mår jag illa.” Vad fan ska det betyda? Timmarna går åt att försöka förstå vad som händer, och vad som har hänt, hur hon har hamnat där, på sjukhuset.
Annars så försöker vi leva ett vanligt liv. Jag vaknade för ovanlighetens skull sex på morgonen för att jag inte kunde sova, tog med Rickard på en ovanligt tidig morgonpromenad. Jag ville se soluppgången. Målsättningen var Tanto, realiteten var Eriksdalsbadet eftersom blåsten fick oss att ändra rutten. Det blev ingen soluppgång, vi kom hem och jag gick och la mig igen.
Jag har även instiftat en tradition, annandag jul-latte med Peter. När vi är 40 kommer vi resa land och rike för att vi ska hålla på traditionerna, när vi är 70 kommer vi be personalen att rulla oss till SOFO, en tradition är ju ändå en tradition. Jag får bara se till att komma ihåg den till nästa år. Så vi gick på ännu en promenad, berättade anekdoter för varandra som välanpassade gör. Han har hunnit läsa intressanta och kulturella böcker, jag har svårt för att öppna en bok när jag ändå har så mycket kursböcker att göra med i vanliga fall. Det är synd.
Fast jag ska nog läsa ut Varulvsvalsen av Sigge Eklund. Jag tror att jag kommer förstå ännu mer om maktlösheten de kände, i boken. Rent klichémässigt har i alla fall vi bara sett toppen av isberget. Det är en magkänsla som man inte vill ha, speciellt inte när min moster ännu inte har fått veta vad som har hänt och troligen aldrig har vetat om någonting som har lett till att organ slutat fungera.